… i köket…

Ofta.

Lika ofta har vi fantastiska, mysiga och lärorika samtal. Ibland mest lärorika för henne, oftast mest lärorika för mig.

Hon har ett sätt att se på världen som fascinerar mig. Hon har en världsbild jag ofta är avundsjuk på. Den är okomplicerad och naken. Hon krånglar liksom inte till allt som jag gör i ett kör. Det som är det är.  Det hon är glad för är hon väldigt
glad för. Det hon är ledsen över, det är hon väldigt ledsen över. Det hon inte förstår det frågar hon om. Förstår hon inte då heller ber hon om en annan förklaring. Så att hon förstår. Hon är en stor förebild för mig och jag önskar
ofta att andra har en förebild likt Hedvig. Så mycket bättre många saker skulle bli då.

När vi hänger vid köksön brukar jag fråga vad hon tänker på. Hedvig ser ofta fundersam ut. Svaren kan handla om allt möjligt. Verkligen allt möjligt. Inte särskilt ofta om det jag tror att hon funderar på. Igår hade vi ett av de här för
mig lärorika samtalen.

– Vad tänker du på gumman…?

– Inget pecellt.

Jesus, Gud å’ döden å’ så.

– Det är ju ganska speciellt ändå…

– Tycker du?

Vet du ja’ tycker?

Ja’ tycker det är vikti’t att tänka på Jesus, Gud å’ döden!

– Ja, jo… det kan jag hålla med om.

Blir du inte ledsen när du tänker på döden…?

– Jo, det blir jag.

Det är många ja’ tycker om som har dött. Ja’ saknar dom. I skolan, när vi har musik, då tränar vi för skolavslutningen. Då sjunger vi Den blomstertid nu kommer och Du gamla du fria och Tack förlåt. Då tänker ja’ på alla döda. Då sjunger ja’ för dem. Sedan tänker ja’ på livet å’ då blir ja’ glad igen.  Hur tycker du om det? 

– Jag tycker du tänker på ett fint sätt Hedvig. Du är klok.

– Mm… tack mamma!

Ja’ älskar dig!

– Och jag älskar dig Hedvig!

– Tack mamma…

Lilla kloka fina…

❤️

… dig älskar jag så innerligt …