… och kamratskapen är stor…

Viktig.

 

Inte bara inom laget, utan också mellan lagen.

På de här cuperna hjälps man åt, hejar på varandra och berömmer varandra flitigt mellan lagen.

Jo, det funkar fast det under själva matchen är blodigt allvar och alla lag vill vinna. Så klart. 

Att mitt i detta blodiga allvar, eller åtminstone strax efter, kunna glädjas med motståndarlagets eventuella framgångar – det är stort. Mer sådant till barn- och ungdomsidrott tänker jag.

 

Visst blev lilla H sur då hon missade en målchans.

Skitsur, som hon själv skulle sagt. Och besviken. Mest på sig själv. Till och med så pass att hon stampade med de små fötterna, skrek ord jag inte vill återge och vid ett tillfälle gick av planen med tårarna sprutande. Efter att ha blivit tröstad och försäkrad om att det ändå är de bra skotten som är viktiga och att de bra skotten inte nödvändigtvis och alltid är lika med mål etc,  så klev hon på planen igen. Torkade tårar och snor med armen som värsta jag vet inte vad, gjorde ett tecken likt ”I´m watchin you” till målvakten – fast man absolut inte får – och spelade sedan vidare. Gjorde ett mål, gjorde två mål och lyckan var åter och total.

 

När ett av motståndarlaget senare saknade en målvakt trädde hon in, lilla H. Och hon gjorde det med bravur. Räddade boll efter boll och hennes eget lag hejade plötsligt på motståndarlaget. Egenskapen att ställa upp för varandra, motståndare eller inte, präglar också våra cuper. En avundsvärd egenskap tycker jag.

Också där finns mycket att lära för de flesta av oss.

 

 

 

♥