… förakt för svaghet…

 

Inte heller om du har en extra liten kromosom.

Förakt gör ont…

 

Det är måndag förmiddag och morgonen var som måndagmorgnar är mest.

På måndagmorgnar präglar tröttheten huset. Någon har sovit dåligt eller för lite, eller både och. Någon har ont i huvudet och är skoltrött, någon eller flera för den delen önskar att det redan var Valborgsmässoafton så att man kan njuta av att ha en hel ledig onsdag framför sig. Lilla H var så trött i morse att hon inte orkade släpa sig till soffan utan istället drack sin varma mjölk i sängen. Strax därefter var hon pigg som en mört och glad som en lärka. Hon har inte sovit dåligt eller för lite. Hon har inte ont i huvudet eller är skoltrött. Hon längtar till Valborgsmässoafton då hon äntligen får åka till älskad moster Lena. Men först vill hon vara här och nu. Hon vill ha sin måndag med idrott och slöjd och kanske, kanske är det hennes tur att vara samlingsvärd denna veckan.

 

När alla är ivägskickade till olika destinationer ser jag att Hedvig har glömt att ta på sina fyra armband, två halsband och sin fina klocka. Klockan som hon nu kan heltimmar och nästan alla halvtimmar på. En liten klump växer i magen när jag funderar på om och hur ledsen hon blivit när hon kommit på att hon glömt. Jag hoppas att hon hann fram till skolan innan hon kom på det. På skolan finns det tröstande famnar.

 

Själv fixar jag med tvätt, disk och bäddning innan jag åker och tränar. Väl hemma igen tar jag en dusch, brygger lite kaffe och landar framför datorn. Kollar Facebook naturligtvis och hittar en länk till en text av Gunilla Linn Persson. Gunilla Linn Persson som definitivt är en av mina favoritförfattare och har varit i många år. Minns att hon var en av de första jag tänkte på när jag fick beskedet att Hedvig har Downs syndrom. Någonstans ringde en klocka som påminde mig om Märta Mazarin, Gunilla Linn Perssons dotter. Märta Mazarin som också har Downs syndrom. Varför jag på BB kom att tänka på henne och boken jag läst flera år tidigare vet jag inte. Men det är så mycket jag inte vet och förstår från de där första dagarna på BB så det har jag slutat att grubbla på.

 

Texten grep tag i mig, så klart…

Igen dök klumpen i halsen upp och jag kände tårar som bränner bakom ögonlocken.

Den glättiga radiokanalen jag egentligen tycker om att lyssna stängde jag av. Den passade inte in just då. Ibland behöver man tystnad. Tystnad när tårar kan få rinna och man undrar varför, varför, varför människor inte bara kan få vara precis som de är…

 

♥