… fast man borde föra talan…

När man vet att man borde säga ifrån, markera, men inte riktigt förmår.

 

Då kan jag bli besviken på mig själv, arg på mig själv och väldigt, väldigt ledsen på mig själv. Långt senare kan jag bli lite förlåtande till mig själv – jag vet ju varför jag inte riktigt förmår i vissa situationer. Men känslan lämnar mig liksom inte. Inte då jag inte förmått.

 

Jag syftar på alla de miljoners, triljoners gånger människor uttrycker sig nedlåtande om andra människor. Med andra människor menar jag olika människor. Olika människor skulle kunna vara lilla H. Jag syftar på kränkande uttryck. Jag syftar också på raljerande av olika människor. Ibland är jag stark. Då är jag på. Då kan jag bli arg och minsann lära omgivningen ett och annat vad gäller sättet att uttrycka sig. Andra gånger, när jag är som starkast, kan jag lugnt och sakligt förklara att jag mycket väl förstår att den andra förmodligen inte menar något illa med sitt uttryck. Jag kan också förklara att det gör mig ledsen och illa till mods då någon uttrycker sig si eller så. Men då får jag vara, ursäkta mig, jävligt stark den dagen. För då blottlägger jag mig själv och hela mitt känsloregister och jag vet aldrig vart vi hamnar efter den diskussionen.

 

Och så finns det de gångerna jag inte riktigt förmår…

Jag förmår inte att bli arg. Jag förmår inte heller att vara lugn, saklig och pedagogisk. Jag förmår helt enkelt inte att säga ifrån eftersom jag då faller handlöst. Det gör så fruktansvärt ont att falla handlöst. Det finns inget skyddsnät. Det känslomässiga skyddsnätet är beroende av hur stark jag är, där och då.

 

När lilla H och jag var med om ett otroligt sårande kalas i juni kunde jag inte förmå mig att säga ifrån. Inte där och då. Jag kunde inte för jag orkade helt enkelt inte bli ledsen inför massa folk jag inte kände och på ett kalas. Jag hade glömt mitt hårda skal hemma. Utan skalet förmår jag inte. Jag fick många kommentarer på det inlägget. De flesta förstående, peppande och många upprörda. Några av de som kommenterat tyckte att jag var feg. Undrade vad jag var för mamma som inte stod upp för mitt barn. Om jag inte står upp för mitt barn, vem skall då göra det…?

 

Det gjorde ont att höra. De orden lämnar mig inte. Jag tycker att jag står upp för mina barn. Jag tycker att jag är som en tigrinna när det kommer till dem och deras väl och ve. Jag skulle gå igenom eld för deras skull. Precis som alla andra mammor och pappor skulle göra. Ändå förmår jag inte alltid att vare sig gapa, skrika eller föra ett vettigt resonemang i alla de situationer där jag hör folk tanklöst uttrycka sig nedlåtande om olika. Fast de inte menar illa. De flesta menar inte illa. Har jag glömt mitt skal klarar jag inte alltid av att blotta hela mitt känsloregister genom att snora, hulka och fulgråta inför kreti och pleti. Det är svårare än vad någon som inte varit i den situationen kan förstå.

 

För ett tag sedan var jag med om det. Igen.

Jag befann mig på ett mycket trevligt ställe. Ett ställe med mycket skratt, flams och framförallt med en varm och hjärtlig ton. Skratten och flamsen spårade ur och blev hysteriskt roliga. Då säger någon plötsligt:

 

 

Jag satte i halsen. Det var skrattet som fastnade. Jag blev kall av någon iskyla som snabbt spred sig i hela mig. Inte heller hann jag värja mig innan någon tillägger:

 

 

Skrattsalvorna rungade.

Jag kom på att jag tanklöst nog hade glömt mitt skal hemma den morgonen. Utan skal förmår jag inte.

Istället harklade jag mig, blinkade bort det blanka i ögonen – tårarna som ville trilla över. Sedan rufsade jag till mitt hår så att det liksom hängde ner över ansiktet. De som känner mig vet precis hur jag ser ut då. Så reste jag mig och gick därifrån.

Skratten ekade ännu…