Alla de där klokorden…
 
… som hoppar ur den smultronröda lilla munnen…
 
Jag önskar ofta att jag besatt den visdom lilla H bär på.
Det är som om hon burit en alldeles särskild och egen visdom sedan hon kom till vår jord. 
 
Ikväll tittade hon upp på den nattsvarta himlen och uttryckte en önskan om att se en stjärna.
Vi stod stilla en stund och kikade upp mot himlen. Plötsligt blir den så tydlig för oss, den enda stjärna vi kunde se. Jag hann tänka att det vore kul om den föll, så att vi fick önska oss någonting. Hedvig tänkte annorlunda. Helt annorlunda.
 
– Titta mamma! Sssccchhhäääänan lyser för mej!
Den lyser o säjel att den älskal mej.
Det äl sssccchhhääälek i sssccchhhääänol, vet du de´…?
 
Nej, det visste jag ju inte. Inte förrän ikväll.
 
Så klart att det är kärlek i stjärnorna…
 
 
 
 
Det låter så självklart när lilla H berättar hur det faktiskt är…