… för 17 år sedan…

Kom han. Han kom och han tog mitt hjärta med storm.

 

Lilla älskade Ludde!

Från dag ett obönhörligt ett med sin mamma. Med mig.

Många är gångerna släkten skojat med honom om hur otroligt mammig han varit från den sekund han föddes.

Bara mamma fick trösta, bara mamma fick mata, bara mamma fick pussa bort det onda, bara mamma fick hjälpa, bara mamma fick hämta på natten när han längtade ifrån sin egen säng – till mammas…

 

Han som är född på bara 16 minuter. Han som fyller mitt hjärta med så mycket kärlek.

Han fyller 17 år imorgon och, som vanligt, fattar jag ingenting. 

Vart tog åren vägen liksom?

 

Lilla Ludde Pudde, lilla Ludde Lurv, som sedan klockan 20:51 den 21 april år 1997 haft en självklar del av mitt hjärta. Han som liksom bara satt fast vid mig från sitt livs första sekund. Han som kom klockan 06.00 varje morgon i flera år bara för att viska i mitt öra att han var vaken nu, han som alltid grubblat, som alltid stått upp för orättvisor och som vägrat gå på barnkalas hos barn han inte ansett vara snälla – han är liksom min och fyller 17 år idag!

 

Han som nu är 15 centimeter längre än sin mor och som gärna lägger en beskyddande arm om hennes axlar om så behövs. Han som delar mycket, om än inte allt, med sin mamma. Som ännu både kan skratta och gråta och tröstas av sin mamma – fast han är 17 år. Han som bör vara bland människor, med människor för det är där han gör sig som bäst. Det är där hans sociala och empatiska förmågor kommer till sin rätt.

Egenskaper som gör mig mer stolt än något annat.

 

 

♥