En dag i…
… flitens tecken…
Jag har befunnit mig i skolbänken idag – och jag har njutit varje sekund!
Jag har varit med lilla H en dag i skolan och jag är varm i kroppen, rörd, berörd, glad och tacksam över att Hedvig går i skolan där hon gör, att hon har de kompisar hon har och att hon har alla de fina pedagoger hon faktiskt hon har runt sig hela dagarna!
Det var en glad, mallig och sprallig liten H som yrvaket frågade mig imorse om jag verkligen kommit ihåg att avboka taxin idag – vi skulle ju åka tillsammans till skolan.
Det var en lika glad, mallig och sprallig liten H som stegade över skolgården tillsammans med sin mamma i morse, som hängde upp sin jacka och lånade ut sin krok till mammans jacka, som plockade upp ”inneskor” till mamman ur sin ryggsäck (som hon envisats med att packa ner då vi ännu var hemma – jag avskyr inneskor!!!!).
Det var en lika glad, mallig och ja, kanske lite mindre sprallig mamma som gick över skolgården i morse, som glatt hängde upp sin jacka på den utlånade kroken och som ganska tacksamt tog emot de avskydda inneskorna (himmel vad smutsigt det är på golven i skolan!).
Jag har sett Hedvig in action på samlingen och jag har sett henne ”arbeta i bänken”.
Hon har läst, skrivit och räknat.
Hon har spelat spel med tärning där hon både måste räkna prickar på tärningen och räkna steg på spelbrädet.
Idag är det onsdag, den vita dagen, och då har Hedvig syslöjd – eller, textilslöjd som heter numera.
Idag har klassen påbörjat ett nytt projekt vilket innebar att man skall sy sin egen groda!
Alltså sy ihop den, sy på ögon och stoppa den – ganska avancerat tycker jag och känner att det hade jag velat gjort redan i första klass. På min tid infann sig den efterlängtade slöjden först i åk 3.
Jag har också äntligen fått klart för mig hur ”killer-ball” fungerar!
Killer-ball är något vi spelar alltsom oftast här hemma och jag har aldrig förstått reglerna. Hedvig förklarar och förklarar och just som jag tycker att jag förstått så ändrar hon på dem och igen står jag helt novis vilket leder till att vi aldrig lyckas genomföra ett helt ”killer-ball-spel”.
Men nu vet jag!
På ett ungefär vet jag, för det visade sig att reglerna ändrade sig beroende på vilka som deltog i spelet.
Högst märkligt tycker jag som gillar regler, som gillar rätt liksom…
Hur som helst så fann jag mig själv tycka att det var ok att ändra relger beroende på vilka som var med – för det som upptog mitt hjärta och min hjärna var att så många var med!
Barn i alla åldrar och från alla klasser, från särskolan och från sk ”vanliga” skolan – alla var med och alla visade tolerans och respekt inför varandra!
Självklart tänker du…
Men har man som jag ett barn som i mångas ögon inte alls faller inom ramen för det ”vanliga” så är det inte så himla självklart… tyvärr…
Men… varje gång det händer blir jag så lycklig, inifrån och ut!
Killer-ball
Att Hedvig har en bästa-kompis i klasskamraten Emil vet jag ju redan.
Emil har varit här flera gånger och lekt, de spelar fotboll tillsammans och Hedvig pratar gärna, mycket, ofta och varmt om fina Emil. Men att vara med dem, att se dem tillsammans i skolan var en helt annan grej! Det är deras vardag, deras sociala värld som jag normalt egentligen inte har tillgång till men som jag för en dag fick lov att delta i. Åh, de är så fina mot varandra!
De ber varandra om hjälp – och de tar emot varandras hjälp!
De skojar och busar – de ironiserar och gapskrattar tillsammans!
De skrattar – inte åt varandra men med varandra!
Jag hoppas att Hedvig och Emil alltid kommer att finnas för varandra…
♥
När skolan slutade klockan två hände något märkligt!
Från att ha åtnjutit min egen lilla söta och duktiga solstråle en hel dag förbyttes hon till ett monster!
I exakt samma sekund som vi sagt hej då till kompisar och fröknar och gick för att ta på oss våra jackor hände det! Det är fortfarande en gåta för mig hur fort det kan gå; från solstråle till monster!
Ett monster som räcker ut tungan, som svär, som nyper sin mamma, som slår sin mamma, som faktiskt inte ens står ut att vara nära sin mamma men som heller inte står ut med att vara ifrån sin mamma…
Mamman å´ andra sidan står heller inte ut med sitt monster och tänker efter X antal försök med samtal att nej, nu är det nog, nu rymmer mamman och kommer aldrig mer tillbaka. Hon tänker att hon gör sina ärenden i form av presentköp och Ica-besök tillsammans med sitt 114 cm långa monster – under total tystnad – för att sedan åka hem och lämna in monstret i huset, kanske låsa huset så att monstret ändå förblir hemma och inte kan försvinna, för att sedan helt sonika gå sin väg och inte veta när hon kommer tillbaka…
Kanske skulle mamman komma tillbaka när hon torkat sina tårar, kanske, kanske, kanske skulle hon stanna ”på rymmen” även när tårarna torkat, en liten stund i alla fall….
Men bara en liten, liten stund i så fall – mamman längtar ju så, efter både monster och storasyskon…
Hur mycket kan en mamma orka år efter år…?
Mycket blir svaret, mycket orkar en mamma…
En mamma orkar så oändligt mycket mer än vad någon människa förstår…
En mamma är på sätt och vis som en Duracell-kanin som bara går och går…
En Duracell-kanin som emellanåt får torka tårarna och komma igen…
En Duracell-kanin som får boka upp en spa-dag med en fin väninna för att orka lite till…
Just nu, så här några timmar senare, är jag en mamma (läs; ”Duracell-kanin”) som längtar efter att få krypa ner tätt, tätt intill mitt icke-fullt-så-arga-lilla-monster som nu sover djupt – i mammas säng…
♥