Jag är varm i hjärtat…

… ja, jag är varm i hela kroppen…

Jag är glad och jag är stolt, men mest av allt är jag så glad att lilla H fixade dagens vårkonsert!

En vårkonsert i kulturhuset där vi bor kan för somliga tyckas vara peanuts, men inte för lilla H – och följaktligen inte för oss andra i familjen. Därför känner vi oss lite trallande glada för hennes skull allihop!

Inför vårkonserten idag har det övats flitigt i klassen. Jag är osäker på hur många sånger som repats in men många är det. Med ord, tecken eller både och, det är upp till var och en. Lilla H sjunger gärna, om än lite tyst, och tecknar gärna också. Jag inbillar mig att det är ett sätt att lära sig att faktiskt komma ihåg texten…?
Klassen har ju övat ”hemma” i skolan, med bara välkända ansikten omkring sig och definitivt inte i någon högljudd miljö. Hedvig har svårt med höga ljud, hon blir rädd, lite ledsen och vill åka hem. Det har hänt vid flera tillfällen då vi försökt oss på teater, allsång med tecken etc. Bio har gått bra, om än med hjärtat i halsgropen de första minutrarna – men vi får välja film med omsorg.

Vårkonserten idag skulle äga rum i ortens kulturhus, i precis den sal vi fått lämna i skräck flera gånger. Igår fick jag veta att vi skulle vara i just den salen och jag berättade det för Hedvig. Hela den lilla kroppen spändes samtidigt som hon frågade:

– Låtel högt?

Jag förklarade att det kan låta högt, att det kommer att vara många barn men att det inte är farligt…

– Ja´ älskal inte högt mamma!

En glädjerik förväntan blandades med obehag, det syntes tydligt.
Lilla hjärtat…

Mormor och jag var på plats när Hedvig kom intravandes på kulturhuset tillsammans med sina klasskamrater och absolut helt fantastiska ”fröknar”. Då såg hon ganska kaxig ut, spänd fast på ett positivt sätt.
Som första klass stegade Hedvigs klass in i salen och fick därmed välja platser först.

Då tvärstannade Hedvig!

På scenen provades instrumenten och det låter lite högt…

Fantastiskt fröken U observerar Hedvigs reaktion, kränger av sig ryggsäcken och som av en händelse trollar hon fram X antal hörselskydd och ger snabbt ett par till Hedvig. Hedvig tar på dem omedelbart (hade jag gett dem till henne är jag säker på att hon absolut inte hade tagit på sig dem), tittar förvånat mig, ger mig ett solskensleende och fortsätter att trava in för att ta sig an vårkonserten!

Mormor och jag tittar förvånat på varandra och jag undrar varför i herrans namn vi inte köpt hörselskydd till henne tidigare?!?! Jo, det finns en anledning, nämligen den att det sällan, ytterst, ytterst sällan, funkar att presentera något nytt för lilla H och tro att det faller i god jord och accepteras…

Där stod jag och kände mig dum…

Första sången kom och hela salen gungade av glädje och sång – ännu funkade hörselskydden!
Jag tog snabbt ett foto på dem och skickade bilden till Hedvigs pappa och bad (läs; beordrade) honom att kila över till Clas Ohlsson på lunchen – hörselskydd tedde sig plötsligt som ett stort måste!

Under resten av konserten såg jag hur lilla H och alla hennes små polare bara växte och växte!
I takt med varje sång ökade självkänslan på ett sätt som jag önskar varje litet barn på denna jord att få uppleva…

Kulturskolan har vid flera tillfällen varit i Hedvigs klass och ”lärt” dem spela ukulele och idag var det upp till bevis. Alla som ville fick hämta en ukulele och ställa sig på scenen och igen kände jag mig tveksam om lilla H verkligen skulle göra det. Inte för att hon inte vill, inte för att hon inte kan, inte för att hon är blyg generellt men för att hon är obekväm i situationer som idag – situationer som låter högt.

Men icke!

Lilla H försäkrade sig om att hörselskydden var på plats, stegade fram och tog sig en ukulele och stegade upp på scenen – och hon ställde sig längst fram! Spelade och sjöng sedan som om hon inte gjort annat!

Ungefär här kom klumpen!
Klumpen i halsen som jag nu snart slutar att kämpa emot.
Den kommer ju ändå i parti och minut och jag tänker att den kommer av stolthet, av glädje, av lycka och av en omtumlande känsla av att just jag är så priviligerad som har just jordens finaste barn.

Sista sången var ”Apans sång” från Djungelboken och då var det high life i kulturhuset vill jag lova.
Emil bjöd upp Hedvig till dans och hela salen var idel leenden – vilken härlig glädje en onsdag förmiddag.
Applåderna rungade, barnen var stolta över sin insats och vi andra likaså och nej, det var inte bara jag som blinkade bort glansiga ögon…

♥

Dagens andra feel-good med klump i halsen och blanka ögon kom på äldsta dotterns utvecklingssamtal senare idag. Hon får idel ros på dessa samtal, det vet jag, det har alltid varit så. Dels på grund av sina studieresultat men även genom sin stora empati och sociala förmåga. Hon är värd att höra detta då hon ofta tycker att hon inte räcker till – hon räcker till, det gör hon, för alla i sin omgivning…

Idag fick Ebba en komplimang som jag inte hört uttryckas på det sättet tidigare. Ebbas otroligt kloka och nytänkande mentor säger:

– Ebba, du borde höras och synas mer!
Samhället behöver dig och du kommer att tillföra samhället massor om du hörs mer!!!

Jag kämpade mot blanka ögon igen; det är ju precis det här jag försöker få henne att förstå! Att hon inte måste stiga åt sidan för andra hela tiden, att även hon får ta plats och att hon tillför så mycket…

Jag tänker att jag snart skall bli vän med klumpen, acceptera den och därmed tillåta den – så får mina barn tycka att jag är hur pinsam de vill…

♥

PS. Lilla H är nu stolt ägare av hörselskydd…

Hedvig & Emil

Teckensång

Liiiiite trött blir man…