Jag vet inte om jag skall skratta…

… eller gråta…

Vara arg eller vara ledsen…

Jag bestämmer mig för att allt utom att skratta!

För inte kan man skratta åt något som är plumpt, åt något som sårar, åt människors chockerande brist på insikt om alla människors lika värde. Inte heller kan man skratta då man betänker att människor, samhället, år 2012 inte har kommit längre än att vi ännu är rädda för olikheter och kanske helt enkelt inte vill ha olikheter.

Nej, skratta går inte.
Jag kan både gråta, vara arg och vara ledsen för hur det faktiskt är – men skratta åt det gör jag inte!

En mamma jag känner till berättade häromdagen om en fullständigt horribel situation – om än att inget var elakt menat. Det är inte så ofta det är illa menat, vill jag tro i alla fall, men det sårar ändå. Det blir elakt av det hur man än vänder och vrider på det. Man måste tänka efter före och man måste se över sina värderingar emellanåt, ifrågasätta sig själv och sina värderingar…

Mamman ifråga har en liten flicka L som snart skall börja skolan. Mamman vände sig till den närliggande s k ”vanliga” skolan för att undersöka möjligheterna för liten flicka L att börja där.
Det som händer är att rektorn blir nervös då hon hör att liten flicka L har Downs syndrom.
Rektorn säger:

– Vi har ingen erfarenhet, vi har varit förskonade här från allt sådant. Vi har inga invandrare heller…

Mamman blev stum!
Mamman som är klok insåg någonstans att det här var inte illa menat, men plumpt…
Rektorn själv hör själv att ordvalen (plural) inte var några bra ordval och hon bad tusen gånger om ursäkt…

Jag tänker att skadan redan är skedd…
Det onda sitter redan där, och det sitter kvar – oavsett om det var illa menat eller ej…

Vad som sedan händer är att rektorn gjorde massiv reklam för skolan i grannbyn, också den en sk ”vanlig” skola. Den skulle nog passa liten flicka L bättre tyckte rektorn. Ingen kan väl annat än att hålla med efter att ha lyssnat till rektorns sätt att se på möjligheterna för liten flicka L?

Mamman ringer istället rektorn i grannbyn som utbrister något i stil med:

– Åh, vad kul! Så klart att L skall gå här! När får jag träffa henne?

Den rektorn insåg i alla fall att liten flicka L, liksom alla andra barn, berikar…

♥