Vilket väder vi har…

… är det våren som är här…?

Hela dagen igår var vi ute och hela dagen idag har vi varit ute.
Vi har lekt, cyklat, grillat korv, spelat fotboll, åkt sparkcykel, varit vid lekplatsen och mycket mer.
Det är härligt!

Idag har lilla H lekt med finaste granntjejerna Elin och Anna vilket slår det mesta.
Hon talar minsann om vart skåpet ska stå lilla H, och jag tänker att det är tur att Elin och Anna är så mycket äldre än Hedvig att de kan le åt de order hon delar ut medan de genomför nästan allt hon ber dem om.

Jag är så glad för Hedvigs skull att hon kunnat leka med Elin och Anna idag!
De har lekt ute och de har lekt inne. Både inne hos dem och inne hos oss.
Det värmer så i hjärtat att se lyckan hos Hedvig över att leka med kompisar istället för att leka med mig.

För med våren kommer inte bara lyckliga vårkänslor hos mig.
Igår blev det så påtagligt och klumpen i magen gjorde sig påmind direkt och den gör ont på något molande, oroligt vis…

Vi hade som sagt så roligt igår!
Vi lekte massor och både åt lunch och fikade ute i vårsolen. Lite lagom rödkindade och trötta gick vi in först sent på eftermiddagen. Hedvig letade upp sina hjärtekatter och kröp upp i soffhörnet hon älskar för att leka med dem. Detta gör hon 9 gånger av 10 då vi kommit in, hon älskar sitt lilla soffhörn och sina hjärtekatter.

Hedvigs soffhörn (som egentligen inte alls är hennes men som hon på något underligt vis gjort till sitt eget) är placerat vid ett fönster som vetter mot baksidan. På baksidan är grannens hus. I grannens hus bor det andra små barn. Det är dessa små barn som springer runt i trädgårdarna som lilla H längtansfullt brukar stå och titta på på våren och sommaren. Hon skrattar och ler och tycker om att titta på dem och hon vill ju så klart vara med…

Det går inte…
Hur skall jag förklara det för mitt lilla hjärta…?

Hon känner dem inte så väldigt väl, de frågar därför inte om hon vill vara med men kanske hon skulle få det om jag frågade. Kruxet är att andra barn inte vill ha Hedvigs mamma med… så klart!  De andra barnen springer ut och in bland trädgårdarna, över gång- och cykelbanan, till lekplatsen, till skogen…
Det funkar inte med med lilla H…

Igår då Hedvig hade haft så roligt hela dagen och nöjt sjönk ner i soffhörnet så såg hon dem, de glada grannbarnen. Hon ropade på mig och sade:

– Titta mamma! Barnen lekel! Ja´ vill osså vala med dom!

Pang!
Min strupe snördes åt och magen gjorde ont!
Sådär på en gång…

Jag känner igen känslan – den kommer varje vår och stannar tills långt in på hösten.
Jag kan inte göra något åt varken situationen eller åt känslan, de finns där båda två vare sig jag vill eller inte.
Hedvigs pappa resonerade med mig om att jag inte behöver ta det så hårt efter en dag som igår då Hedvig haft så roligt hela dagen. Jag kan förstå hur han menar, absolut, men det hjälper inte mot det onda i alla fall. Det hjälper inte mot känslan av livets orättvisa mot mitt lilla barn…

Vid dessa stunder önskar jag att vi bodde ensamma långt ute på landet där det inte fanns några lekkamrater att se och längta efter…

Stunder som idag, med finaste Elin och Anna, tänker jag att vi inte kunde bo bättre än vi gör!

Tänker att vi kanske kan släppa upp häcken på baksidan så att den blir två meter hög…?

Nu är det vår…

♥