Är det nu jag…

… bör bli galet orolig, vrida mina händer och undra hur detta är möjligt, hur detta har kunnat undgå mig…?

Eller är det nu jag bara ska stanna upp, putta upp hakan som åkt ner i halsgropen av pur förvåning och bara brista ut i gapskratt?

I en bråkdels sekund for dessa två val genom mitt huvud och jag valde att putta upp hakan och brista ut i gapskratt. Vad får hon allt ifrån vår tokiga, roliga och galet härliga lilla tjej?

Tidigare ikväll spelade Hedvig och jag fotboll i hallen – jo, man får det här om man har den mjuka bollen och om man spelar i hallen. Då kommer pappan i huset förbi, han som precis talat om för mig att han skall på styrelsemöte med vägföreningen. Jag svalde informationen om mötet med hull och hår och han säger glatt ”Hej då!” till Hedvig och mig. Då händer det, så där i förbifarten som att det var helt i sin ordning säger hon:

– Hej då älskling! Hälsa Gunnel!

Gunnel?!
Vad då Gunnel?!
Vi känner inte ens någon Gunnel i den här familjen?
Eller, gör vi det? Jag gör det inte i alla fall!

Vänta lite nu… var det inte styrelsemöte i vägföreningen…?

Men, jag valde som sagt att gapskratta och så gjorde även pappan i huset.
Hedvig började skratta hon också medan hon sade:

– Äh! Bala skoja lite…

♥