Liten har blivit stor…

… och har idag tagit steget att börja åka taxi till skolan…

Mallig och stolt över att nu vara ”stor” tjej inväntade hon i morse taxin utanför vårt hus.
Att ha sin egen bilkudde – dessutom likadan som klasskompisen L – var minst lika malligt som själva taxiåkandet!

Kanske var hon lite spänd, lite nervös?
Jag vet inte riktigt, det var Hedvigs pappa som var hemma imorse.
Lika bra det tänker jag, så här första gången.

Jag är nämligen inte alls helt bekväm med denna lösning…
Jag tycker hon är så liten…
Jag tycker att hon är så ömtålig…
Jag tycker att ja, jag tycker helt enkelt inte om att släppa henne ”vind för våg”…

Fast, som lilla H:s snälla fröken påpekade häromdagen för oroliga mamman, det är ju inte att släppa henne vind för våg. Vi sätter henne i en skoltaxi som kör ända fram till skolgården och där möter världens bästa fröknar upp och tar hand om mitt lilla hjärta.

Såklart har hon rätt!

Men ändå…

Jag tycker det känns lite jobbigt i hjärtat…
Jag vet att det har blivit en nödvändig situation för tillfället…
Jag vet att jag skall vara glad för att lilla H sett fram emot detta, att få åka taxi som flera av hennes klasskamrater gör…
Jag vet att jag skall vara glad att den här hjälpen finns att få…

Jag är jätteglad över sms ifrån fröken som berättade att lilla H var på plats.

Det värmde i hjärtat då jag kom till skolan och Hedvig stolt och glatt berättade om den första egna taxiresan!

Men ändå, hon är ju så liten…

♥