Jag fick otroligt mycket…

… respons på inlägget igår…

Av både för mig kända och okända människor – jättekul!

De som på endera viset kontaktat mig för att kommentera, tycka till om vad jag skrivit, tycker alla likadant som jag! Kanske kommenterar man inte annars…?
Eller ens läser…?

Jag vet inte vilket.
Vad jag vet är att jag önskar att ”de”, dvs läkare, professorer och beslutsfattare visste att så många är eniga med mig om att alla människor berikar och att alla människor har lika stor rätt att få finnas till och respekteras för den de är.

Det blir på något konstigt vis ännu svårare att förstå hela den pågående debatten när så många verkar vara emot den! De som är för en aktiv bortsortering av foster med t ex Downs syndrom verkar vara i minoritet – ändå är det deras röster som hörs, deras röster som verkar räknas…

Hur kan det vara så?

Varför är det så?

Någon klok i min närhet (A) som igår läste mitt inlägg med tillhörande länk hörde av sig till mig idag och var tyvärr inte alls förvånad. Hon refererade till hur de yngre på hennes arbetsplats som väntar barn alternativt planerar barn resonerar och beslutar. Hon sade att de anser det vara viktigt att ha alla yttre attribut som hus (helst ett läckert sådant), båt (stor, dyr), senaste modellen av alla möjliga tekniska prylar, dyra märkeskläder och ja, you name it.

Som grädden på moset vill de sedan ha en i deras ögon ”Perfect Baby” (d v s utan några som helst avvikelser i vare sig kromosomer eller annat). Denna lilla varelsen tänker man sig sedan att kunna lämna bort så mycket som möjligt till nära och kära så att man minsann kan ha ett eget liv kvar…

Vi resonerade vidare lite kring detta och kloka A menar att hon inte tror att det är så illa att människor inte respekterar och önskar allla ett gott liv MEN man kan absolut inte tänka sig att ställa till ”oreda” (sagt med ironi av henne) i sitt eget perfekt tillrättalagda liv.

Varför?

För att det kommer kräva något alldeles extra av dig och dessutom skapa en skillnad mellan din egen och andras familjer. Den situationen är kanske ohanterlig för de som söker ett perfekt tillrättalagt liv…?

Men, om man nu söker någon slags yttre perfektion i hela sitt tillrättalagda liv och då även med sitt, förhoppningsvis, hett efterlängtade lilla barn missar man då inte hela poängen…?

Poängen med livet…
Poängen med barnen vi längtar efter…

Kanske låter allt som att jag är en rabiat abortmotståndare?
Det är jag inte…

Jag kan se att det finns situationer/omständigheter i människors liv som innebär ett sådant val och jag är helt övertygad om att det är ett av de svåraste valen en människa kan göra.
Jag har svårt att tro att någon enda människa utför en abort lättvindigt, precis som jag har svårt att tro att någon går hel ur en sådan händelse.

Det jag vänder mig emot, det som får mig att börja skaka inombords, är denna febrila aktivitet som syftar till att ta bort en viss kategori av människor ifrån samhället.
Det är för mig att likställa med Hitlers aktiva utrotning av judarna…

Jo, precis så starkt tycker jag att det är!

Jag tänker att man tar vara på det liv som ges, OCH man älskar o vårdar det villkorslöst…
Hur jag än vänder o vrider på resonemanget kan jag inte förstå hur det skulle kunna vara på annat vis…?

Att välja innebär per automatik också att välja bort och att välja bort något som i själva verket berikar gör människan tom och lite fattig….

♥