Jag förstår att de måste…

… upplysa om de risker som finns…

… men jag vill inte att det skall finnas några risker…

Barnsligt?
Mmmm…

Naivt?
Javisst…

Men i alla fall så är det så jag känner – jag avskyr när läkare beskriver risker!

Idag försökte jag verkligen att inte slå dövörat till när den snälla läkaren kom in på ämnet risker.
Jag brukar göra det, slå dövörat till och istället fundera över hur skamfilade väggarna är i det rum vi befinner oss i, jag brukar tänka att sjukhus verkligen har trista gardiner och jag tänker, ja jag tänker helt enkelt på helt banala saker ändå tills kapitlet risker är över…

Jag ser ju att min man insuper varenda ord och han kan ju återberätta för mig sedan, om jag skulle vilja veta, tänker jag.

Men det går inte till så!

Det går inte alls till så att jag frågar lugnt och sakligt om vad läkaren egentligen sade då han nämnde eventuella komplikationer och de små risker som trots allt finns. Nej, det går till så att jag på något vis i allt mitt funderande över trista, fula väggar och gardiner ändå har snappat upp ett och annat ord som etsar sig fast som något hårt och obarmhärtigt i mig.

Jag hakar upp mig på dessa lösryckta ord och blir helt enkelt mer orolig (tror jag) än om jag hade varit lika sansad och fokuserad som min man.

Så idag bestämde jag mig för att vara sansad och fokuserad.
Sansad… nja, mitt inre var inte så himla sansat om jag skall vara ärlig, men fokuserad det var jag i alla fall…

Om jag är lugnare nu…?

Nej, jag tror inte det…

Lilla H skall imorgon genomgå en ♥-katerisering och det skrämmer mig.
Hon måste… det finns inget alternativ… och ja, hon kommer att må bättre sedan.
Förresten säger läkarna att det är först då de är inne i venen/artären som de avgör vad som skall göras.
Kanske blir det ingen sprängning imorgon, kanske blir det det…

Vi får se helt enkelt, sövning blir det oavsett…

Dagen idag har varit bra!
Hedvig är inte särkilt ”blug” för sköterskor och läkare, hon tar gärna lite kommando och ser till att det blir som hon vill.
Kruxet idag var att de skulle sticka henne, sätta en nål i armvecket som skall sitta där tills imorgon.
Det är ingen fara, sade sköterskorna och syftade på att de först skulle sätta Emla-plåster.

Fast lilla H är livrädd för plåster…

Men vi har pratat och pratat och pratat om detta märkliga plåster med salva på.
Vi har pratat om det i flera veckor – och det gick bra!!!
Glad i hågen mätte hon syresättning och blodtryck, hon lät doktorn lyssna på hjärta och lungor.
Emla-plåstret blev inget problem!
Sådär roligt att sätta alla klisterlappar på magen men ja, det gick med lite lirkande och en sjungande sjuksköterska.

Vid ultraljudet var lilla H helt cool, lade armarna bakom huvudet och småsjöng med i sångerna på Hello-Kitty-filmen på tv:n.

Röntgen gick också strålande och därefter fick vi lite fikapaus med utlovad Festis och chokladboll.

Sedan var det dags…

Dags att ta av Emla-plåstret och sätta en nål…
Nålen är vass och blod är oundvikligt…
Mycket, mycket ledsen och rädd liten Hedvig satt i mitt knä och visste inte till sig av oro och rädsla.
Det gör lite ont i hjärtat när hon blir både ledsen och rädd, ”tättelädd”…

Då nålen var satt och bandaget var på skyndade vi på med tröjan för att gömma bandaget.
Så funkar nämligen lilla H, gömmer man det ibland nödvändiga plåstret så går det trots allt bra!

Sedan kom Hedvigs lunchbricka och den kunde knappt vara bättre!
Det var som om hon beställt den själv – förutom avsaknaden av lingon då möjligtvis.

Lilla H åt raskt tre (!!!) pannbiffar, lika många potatisar och av gräddsåsen syntes inte ett spår då hon var klar!
Tallriken med jordgubbskräm som serverades som dessert blev dock inte många skedar tagna av – det fanns nog inte plats i magen helt enkelt!

Dagens summa summarum för lilla H är att allt gått bra, hon tycker att det känns helt ok att åka tillbaka imorgon.
Det känns helt ok att få sovmedicin medan doktorn lagar lite mer i hjärtat och det känns väldigt ok att redan nu veta att då hon vaknar får hon ett paket…
Dessutom gick hon hem idag med en kamel, en motorcykel och ett pussel som hon fått av sköterskorna.

Dagens summa summarum för mamman är att allt faktiskt gått bra idag men att det värsta är kvar.
Det känns inte helt ok att åka tillbaka för sövning och operation och det känns inte ok att riskerna – som faktiskt beskrivs som extremt sällsynta – etsat sig fast i mitt huvud, i min mage, i mitt hjärta och bara rusar runt som något skrämmande och oroligt i hela mig…

Det känns som om jag är ”tättelädd”…

♥