Känner igen vinnarskallen…
… och den dåliga förloraren…
Vinnarskallen känner jag igen ifrån mig själv!
Jag är en sådan hemsk mamma som egentligen inte ska spela fotboll, badminton, crocket etc med mina barn! Jag vet inte hur det går till men plötsligt känner jag att vinnarskallen tar överhanden, jag anar en adrenalinkick och vips så är jag skoningslös – även för de barn som är små…
Hemskt!? Ja men visst! Bedrövligt faktiskt!
Jag har aldrig ”låtit” mina barn vinna i spel och dylikt, eller jo, kanske någon gång, kanske när de var riktigt små och inte riktigt förstått regler och så men sedan har det varit slut på sådant. Inte så att jag tycker det är ”trams” eller så men jag kan liksom inte hejda mig, även om jag bestämt mig innan att den här gången, den här gången ska jag skärpa mig… Lönlöst! Men, mina barn är ju starka, glada individer ändå så jag tror inte jag har skapat något trauma hos dem i alla fall…
Jag ser tydligt vinnarskallen hos lilla H!
Jag ser hur hon kämpar, hur hon bestämt sig för att hon ska vinna, jag ser hur hon koncentrerar sig och blir alltmer ointresserad av omgivningen och jag känner igen rubbet!
Jag har också upptäckt en extremt dålig förlorare i lilla H!
Något som blev väldigt tydligt då vi var på Kanarieöarna. Varenda kväll ville Hedvig spela pingis och varenda kväll ville hon spela Air-hockey. Helst med Ebba som tur var! Ebba besitter även hon en vinnarskalle men hon har mer kontroll på sin än vad jag har på min. Ebba kan besinna sig, se saken för vad det är och finner ingen tillfredsställelse i att bräcka sina motståndare om de är t ex 6 1/2 år…
Kanske just därför lilla H hellre vill spela med Ebba…?
Den dåliga förloraren känner jag också igen – dock inte hos mig själv.
Då lilla H ständigt bröt ihop, blev ledsen, fick raseriutbrott och liknande då hon missade bollen/pucken vid matcherna på Kanarieöarna kände jag hur min barndoms minnen dök upp och jag kunde inte annat än att gapskratta!
Likheten var/är slående!
Gapskratt är inget en dålig förlorare vill uppleva, det kan jag försäkra och som den goda mor jag är försökte jag naturligtvis tygla mitt bubblande skratt. Det klarar jag bättre än att tygla vinnarskallen…
Vem äger då genen till denna dåliga förlorare som visade sig i lilla H?
Åh, den ägs så vitt jag vet av min storebror!!!
Jag tror nästan han har ensamrätt på den!!!
Jag vågar säga det eftersom jag vet att han vet med sig detta och för att jag förstått att den dåliga förlorarens ande fortfarande har sina klor omkring honom 🙂
Likheten mellan liten Nickes temperament och liten Hedvigs temperament är så slående att jag önskar att han var med och upplevde detta vid pingis-bordet.
Med sina 105 cm har Hedvig tämligen svårt att nå upp tillräckligt över ett pingisbord för att få kanon-träffar på den lilla, lilla bollen och därför var ingen av oss förvånad över de missar hon hade mellan träffarna. Vi förvånades istället över den ilska hon visade – den lilla dåliga förloraren.
Jag fick mellan skrattanfallen berätta för make och barn om hur jag som lillasyster valde att låta storebror vinna i spel, framförallt spelade vi kort, jag fick berätta om hur han en gång ”jagade” mig för att jag vunnit, jagade mig så att jag halkade och slog huvudet i öppna spisen – det kom blod… Jag fick berätta för dem hur jag då jag vann på en enarmad bandit snabbt delade vinsten med honom för att förekomma ett förmodat uruselt humör tre dagar framöver.
Men jag gjorde ju allt av egen fri vilja och kände mig aldrig ledsen över det vad jag minns.
Jag ville ju ha en glad storebror!
Eftersom jag ”låtit” storebror vinna många gånger kanske det är därför min vinnarskalle är en sådan stark kraft hos mig idag?! Jag anar att Freud hade uttryckt sig åt det hållet…
Hur som helst vet jag ju att jag då galant klarade av att snirkla mig förbi den dåliga förloraren på olika vis så att han förblev glad. Jag känner mig därför övertygad om att jag lika galant kommer att hantera den dåliga förloraren som just gjort sig synlig i lilla H!
Jag får tacka storebror för de glada skratten vid pingis- och airhockeyborden…
♥