”Ledig” onsdag…
Så himla lediga känns inte onsdagarna så här års med alla kontroller som skall betas av! Å andra sidan är det en väldig tur att jag har en ledig dag med liten H att pricka in alla dessa besök på… jag undrar vilken arbetsgivare som är odelat positiv till den ledighet som hade krävts…? Hur gör alla ni som arbetar mycket och har ett barn där allt detta ”extra” krävs?
I morse satte vi oss i bilen klockan 7, liten H och jag. Färden gick till ögonkliniken på Uddevalla Sjukhus. Glasögon eller inte? Vad skulle de säga idag? Under ett par års tid har Hedvig legat på gränsen till att behöva glasögon men ortopisten har valt att vänta. När jag först satte mig i bilen kände jag bara en stor lättnad över att slippa mäta blodtrycket, förlåt; arm- och bentrycket, idag. Det är mer påfrestande än man anar… själsligt påfrestande att liksom hoppas, hoppas, hoppas på att trycket plötsligt och utan anledning sjunkit så mycket att inte läkarna skulle fundera över det längre, själsligt påfrestande att se hur högt det faktiskt är, själsligt påfrestande att ringa in ”resultatet” till hjärtmottagningen på Drottning Silvias barnklinik och själsligt påfrestande att höra dem notera, fråga när vi tar nästa tryck, höra deras undran om hur hon mår, om hon tar det lite lugnt etc…
ALLA SOM KÄNNER HEDVIG VET ATT HON INTE TAR DET LUGNT!!!
Jag vill inte höra detta, jag vill inte att hon skall ha ett högt tryck!!! Jag är jätte-jätterädd fast läkarna säger att jag inte skall vara det…
Efter en stunds bilfärd malde frågan om glasögon i mitt huvud. Glasögon tänker ni, vad är problemet? Alla människor har glasögon! Det är inget konstigt med det! Nej, det är det ju inte! Jag har glasögon när jag läser, min son har glasögon när han läser, min man också (även om han aldrig använder dem) min mamma, mina systrar ja, det är så många som har glasögon så what´s the big deal…?
The big deal är att alla vi andra inte är hjärtopererade och tarmopererade och alla vi andra har inte högt blodtryck, the big deal är att alla vi andra inte har en ljuvlig extra liten kromosom som faktiskt ställer till det en hel del – inte i Hedvigs ögon eller i våra ögon men samhällets ögon, ”andra” människors ögon. The big deal är att de faktiskt ställer till det en hel del och de ställer till det för min lilla flicka…
Det känns lite orättvist tycker jag…
Mycket riktigt säger ortopisten att det nu är dags för Hedvig att ha glasögon. Ja, jag såg det faktiskt tydligt själv också under själva undersökningen. Nej, nej, nej, tänkte jag, inte det också…
Nu tänker ni nog att jag är en lite lätt hysterisk mamma…? Det är jag nog inte, egentligen, men just nu är jag kanske det… Att Hedvig nu skall få glasögon är ingen big deal, egentligen, inte för mig heller men jag önskar så att det hade varit om några månader och inte nu. Det har varit så mycket nu… Mycket oro, många smällar, känslomässigt tunga besök ocn nu detta…
Jag kunde inte ens skärpa mig, tårarna började rinna när hon sade detta om glasögonen… Barnsligt? Löjligt? Ja visst! Jag håller med, men jag kunde inte skärpa mig… Jag vill understryka att det inte handlar om någon banal utseendefråga, det handlar om ytterligare en sak att kontrollera, ytterligare en sak att följa upp, ytterligare en sak att förbereda liten H på, ytterligare en sak att försöka få henne att förstå nyttan med och, kanske värst av allt; det är ytterligare en sak att vara rädd för att någon skall reta Hedvig för och säga elaka saker om…
Det räcker som det är…
I bilen på väg hem greppar jag telefonen för att ringa min man och berätta men ändrar mig och slår numret till barnmottagningen istället. Hedvig var på kontroll förra veckan och då togs prover för att upptäcka eventuell glutenintolerans samt prov på sköldkörteln. Jag fick plötsligt för mig att de proverna säkert inte heller var som vi önskade och tänkte att jag kan lika gärna ta alla smällar på en gång för att sedan informera Hedvigs pappa om ”allt” under ett och samma samtal. Uppriktigt sagt blev jag snopen då sköterskan sade att proverna var helt normala…
– Jaha!!! Inget onormalt alls?!
Men nej, proverna visade inget onormalt. Jag slog då numret till den vårdcentral vi tillhör för att få höra mina egna provsvar på prover jag tog förra veckan men även de var ok. Men, hörde jag mig själv fråga, är de inte ens på något gränsvärde? Jag menar, så att jag inte får ett obehagligt samtal av läkaren om ett par dagar…? Den sköterskan måste tyckt att jag var tok-knäpp!!! Sedan ringde jag till min man och berättade om glasögonen…
Naturligtvis vill liten H ha glasögon med Spiderman på… Hmm… jag har googlat länge idag men lyckas inte hitta sådana. Vi har hittat Bamse, Schreck, Snövit, Hello Kitty och många fler men inte just Spiderman! Vi gick en sväng in på Synsam, mest för att testa lite och ja, liten H fastnade för ett par rosa med Hello Kitty! Nu kunde vi inte beställa dem idag för Hedvig måste på ytterligare en kontroll innan de ser vilken styrka hon behöver, men vi förbereder…
Badet började idag också, det har Hedvig längtat efter i månader! Hon klev i bassängen och gick längre och längre ut, glömde helt att hon inte hade några armpuffar och när tårna plötsligt inte nådde marken längre tog hon något som liknade bentag och sedan sjönk hon!!! Som en sten! Hon kom lika fort upp igen och skam den som ger sig, hon tror verkligen att hon kan simma även utan armpuffar så hon kämpade på. En vacker dag så funkar det!
Efter badet åkte vi en sväng till Hedvigs mormor och morfar som hämtat sin lilla valp idag! Mysigt och roligt, absolut, men helt ärligt är Hedvig den som är minst imponerad! Jag tror att hon är lite avis… plötsligt kom hon krypande på alla fyra till mig, jamade och sade att hon var min lilla katt! Kallas det svartsjuka…?
Även om jag känner mig otroligt tom, uttömd och själsligt trött så är Hedvig – idag i alla fall – otroligt stolt och glad över att även hon skall få glasögon!
Imorgon mäter vi arm- och bentrycket igen…
♥
