Underbara onsdag…
Igår var det onsdag igen! Den vita dagen… då liten H och jag är lediga tillsammans…
Jag skrev om förra onsdagen som var så supertrevlig – fast den ofta inte alls är så mysig som jag föreställer mig att den ska vara. Flera onsdagar, inte alla, har var besvärliga och konfliktfyllda och därmed ledsamma eftersom de inte blivit som jag tänkt mig. Himmel, jag är ju ledig tillsammans med Hedvig för att vi skall njuta av varandras sällskap den dagen, göra små må-bra-av-saker och så får jag känslan av att hon inte alls vill vara ledig tillsammans med sin tråk-mamma! Då blir jag ledsen…
Då snuddar tanken vid mig på att nej, jag har inte alls lust att vara ledig med 104 cm ilsken liten H, inte alls faktiskt!!! Barnsligt? Jag vet… jag jobbar på den också men så känner jag just då. Så känner jag tills mitt dåliga samvete slår till som en knytnäve i magen; Herre Gud, vad sitter jag och säger/tänker/skriver!?!? Så får inte en mamma tänka och känna, än mindre säga… Men det är så mycket en mamma inte får tänka, känna, tycka och säga… Eller, vissa mammor bara är, gör, tänker, känner, tycker och säger precis som det är, utan att få dåligt samvete! Sådana mammor beundrar jag! Nej, den sidan jobbar jag inte ens på eftersom jag vet att det är helt orealistiskt att just jag skulle nå dit. Hela jag är liksom fylld av dåligt samvete för än det/den ena, än det/den andra så jag ödslar ingen energi på att försöka vara en mamma som tycker det är ok att tänka vad hon vill…
Nu undrar jag lite om liten H på något vis tjuvlyssnat de gånger jag gråtande sagt till min man att ”Nej, jag vill inte vara ledig onsdagar längre… det är en dag som tämligen ofta blir till besvikelse…”…? Jag tror inte, hoppas inte, jag slängt ur mig detta då Hedvig hört – det är ju inte så jag menar, egentligen… Jag undrar ändå om hon tjuvlyssnat eller om det är hennes sjätte sinne – som jag faktiskt är helt övertygad om att hon har – som gjort att hon kanske på något vis förstått att lediga onsdagar är ganska nice och att de framför allt blir vad man gör dem till…?
Liten H var som en liten solstråle igår igen! Jag hade lovat en promenad till berget för att fika och titta på kossorna, något Hedvig verkligen myser åt och ser fram emot. Vi hade då planerat att göra detta efter frukost och allt var frid och fröjd. Så ringer skolsköterskan!!! Hon säger att jag måste åka till doktorn med Ludvig och hans skadade finger och jag kände på en gång att jaha, nu brakar humöret strax loss hos liten H… Förklarar lugnt och sansat för henne hur det ligger till, att vi måste åka till doktorn med Ludde, att vi får ta en promenad till berget efter lunch istället och jag lovar, jag var beredd på en rak höger tillsammans med gallskrik men icke!!! Liten H tittar på mig och säger:
– Stackas Ludde! Heddig åkel med till doktorn… Vi gål till bejjet sen mamma!
Helt paff ser jag till att vi blir färdiga, åker och hämtar stackars Ludde, åker till doktorn – Hedvig är som en solstråle – åker tillbaka till skolan med Ludde, åker hem och lagar lunch och sen, äntligen, packar vi Hedvigs nya ryggsäck med Toy Story på! Vi lägger ner saft, kaffe, bullar och några från kalaset överblivna chokladbollar samt Spiderman-servetter (de är viktiga) och sedan knallar vi iväg!
Liten H är ljuvlig på promenad! Hon småpratar om ditten och datten, om buskar och träd, om skalbaggar och myror om ja, om livet faktiskt – ur hennes perspektiv!
Vi sitter på berget och fikar, sex (!!!) chokladbollar försvinner snabbt ner i Hedvigs mage – behöver jag säga att chokladbollar är det bästa hon vet…? Vi tittar på kossorna, ropar på dem, försöker locka dem så att vi kan klappa dem, allt under solig stämning! Vi fortsätter promenaden, Hedvig hittar en ”spunk”, vi ser ett ”sockerdricks-träd”, vi ser ett annat träd med ett hjärta på och livet på en onsdag är bara så härligt som det kan vara på en onsdag, den vita dagen…
♥
