… lite vemodigt…

Men roligt.

 

Och spännande. Och stort.

Som sagt.

 

Precis som det ska vara.

 

Idag har hon flyttat in i sin första lägenhet.

Vi har burit, kånkat, spikat, skruvat.

Diskat, plockat, vikt kläder.

Skrattat, fnissat, gråtit.

Och ätit hämtpizza.

 

Ebba, hennes båda småsystrar, hennes pappa, Hedvigs pappa och jag. Vi har haft en härlig dag. En rolig dag.

I Ebbas lägenhet. I hennes egen lilla men så fina lägenhet. 

Stort.

 

Tårarna som bränt bakom ögonlocken då och då under dagen är egentligen inte ledsna tårar. Det är tårar fyllda till bredden av stolthet och kärlek. Tänk att hon är så stor nu, tänk att det är dags nu. Att hon liksom är lite flygfärdig.

Stort. Härligt. Vemodigt. Men stort. Och härligt.

 

Jag är så stolt över henne.

Över hennes empatiska inställning till människor som korsar hennes väg, över hennes fina sätt att se på livet, över hennes kloka livsval och hennes enorma välvilja.

Alltid liksom.

 

Jag är så glad över att hon kom till mig.

Över att just jag fick bli hennes mamma.

 

❤️

 

Der är en ynnest att ha fått se dig växa upp till den vackra, kloka och goda unga kvinna  du är idag Ebba. En lyx.

Att få vara mamma är lyx.

 

Med stolthet, kärlek och öppen famn ser jag fram emot att följa din fortsatta väg genom livet. På avstånd när du vill, nära när du vill. Mammahjärtat gör lite ont idag. Det gör det faktiskt. Ganska mycket om jag ska vara ärlig. Fast hur skulle det inte kunna göra det? Också det är som det ska vara tänker jag. Det är väl det som kallas livet?

 

Livet är ju så himla mycket.

Glädje, sorg, lycka, svårigheter och förtvivlan.

Skratt, flams, fniss och gråt.

 

Och oro.

Herre Gud, denna oron.

Jag höll på att glömma oron.

 

Men mest av allt är livet kärlek.

Med kärlek kommer man så långt.

Av kärlek blir man så rik.

Rik på livet.

 

 

 

Älskade Ebba, gå stolt genom livet och slösa med din kärlek så som du alltid gjort…

 

❤️

 

 

… jag älskar dig i oändlighet…