… packar om…

Packar mer.

 

Vi packar till Kanarieöarna.

Det är inte så märkvärdigt. Lite badkläder, flip-flops, solkräm och så.

En solhatt också kanske. Och ett gäng pocketar.

 

Men så packar vi packar till Tanzania.

Det är faktiskt ganska märkvärdigt.

Tycker jag.

 

Vi packar dockor, dockor och dockor.

Vi viker och packar alltifrån yttepyttiga bebiskläder till stora-barns-kläder.

Vi packar fotbollskor, flip-flops, sandaler och ”springskor”.

Leksaker, böcker, pennor och såpbubblor.

Skänkt av vänliga människor.

 

Ebba reser igen.

Tillbaka till Tanzania, landet som erövrat en stor bit av hennes hjärta.

Tillbaka till barnen på barnhemmet som erövrat en ännu större bit av hennes hjärta.

Barnen, som hon tårögd och samtidigt leende pratat om sedan hon kom hem.

Barnen, som blivit lite som hennes, och som hon bara måste få dela sin tid med igen.

 

Ebba som fått som ett hem till.

Som en familj till. Med massor av barn.

Och en och annan ”mama” som arbetar på barnhemmet.

En ”mama” som kan le mot min dotter när jag inte kan.

Som kan stryka min dotter över kinden när jag inte kan.

En ynnest. För dem. För Ebba.

 

Jag är så glad att hon lever sin dröm, sitt liv.

Att hon faktiskt åker igen. Att hon gör det hjärtat vill.

Jag ser hennes saknad, hennes känsla av att vara som på ”fel” plats sedan hon kom hem.

Hon måste åka. Jag ser det.

 

Allt annat finns kvar.

Vi finns kvar. Vänner finns kvar.

Jobb och skola finns kvar.

Vi kommer alla att sakna – men vi finns kvar.

 

Ebba.

 

 

 

♥