… det sista…

Ostbågar.

 

 

Ostbågar och snus.

Det första till Ebba och det andra till en annan volontär som längtar efter svenskt snus.

Jag har aldrig tidigare i mitt liv köpt snus och insåg att det är en hel djungel av olika varumärken.

 

Imorgon packar jag ner hembakta kanelbullar från frysen, också det på Ebbas önskelista. Det slår mig hur mycket kärlek det ligger i att ge någon precis det denna önskar sig just nu.

Som ostbågar. Och kanelbullar. Med mycket smör och kärlek i.

 

Jag väger våra väskor, packar om och väger igen.

Klurar på hur ”lilla Ludde Lurv” kommer att ha det när vi är borta.

Han som snart fyller 20 och önskar oss en fantastiskt resa men säkert i övrigt inte har några problem med att vi är borta. Så klart. Precis som det ska vara. Och snart är det hans och fina flickvännens tur att åka till Afrika, Tanzania och barnhemmet som genom Ebba fått en stor plats i allas våra hjärtan.

 

Pappan jobbar hemifrån och vi äter lunch tillsammans.

Varsin räksmörgås och ett glas skumpa till. Mitt på en fredaglunch.

Mysigt. Vardagslyxigt.

 

Jag skulle kunna vränga hela den här historien till att han arbetar hemma idag för att vara nära. Nu när vi ska vara ifrån varandra längre än vi någonsin varit. Så skulle jag kunna få till det. Romantiskt liksom. Men så är det ju alltid bättre att hålla sig till sanningen ändå. Och sanningen är, som alla som känner pappan vet, att han brukar jobba hemifrån just fredagar, för att slippa ”köer och så´n skit”. Med andra ord är jobbar han inte alls hemifrån för att vara nära mig, haha.  Gott så, tänker jag som vet att han kommer att längta efter oss. Vi är som vallhundar både pappan och jag. Vill helst att alla ska vara hemma.

 

Nu ska jag packa om lite till och väga lite mer.

Snart kommer lilla H och vi ska tömma skolryggan och ”göra om” den till handbagage.

 

 

 

 

♥