… att komma ihåg alla nya ord man skall lära sig…

 

 

VI har haft några fantastiska dagar med båten i en underbar naturhamn på Kärsön.

Solen har strålat från morgon till kväll, den lilla vind som varit har varit ljum och vi har solat, badat och fiskat krabbor dagarna i ända. Det är dagar som dessa som gör att man har lite energi inför den mörka hösten.

 

Skall man leta efter något enda smolk i bägaren skulle det kunna vara att det på Kärsön även fanns lite blinningar, eller bromsar om man så vill. Inget märkvärdigt i sig men de är ganska ovanligt att man besväras av dem på västkusten, och ännu märkligare långt ute till havs! Befinner man sig tillsammans med hästar får man stå ut med dessa ilskna flygfän, det minns jag från mina ”hästtokiga” år, men på en ö…

 

Nåväl, de var inte i överflöd och de var inte överdrivet ”på” men ett och annat bett fick jag allt.

 

Lilla H drabbades av ett!

Betten gör ont och det blir ett märke efter…

 

Först utbrast Hedvig ett högt ”AJ!!!” men inga tårar kom.

Jag tror inte att hon riktigt förstod vad det var eftersom vi inte hann se blinningen/bromsen. Hon fortsatte dock att säga att det gjorde ont och undrade vad det var och mot alla odds fick jag titta på den onda lilla armen. Att det var ett bett eller stick (eller vad de nu gör) syntes tydligt; en litet rött ”hål” omgärdat av en vit svullnad och runt den ilsket röd hud. Jag berättade för Hedvig att jag trodde det var en blinning/broms som stuckit henne och fick sedan försöka förklara vad en sådan är, att de sticker lite hur de vill och vi båda sammanfattade det hela genom att konstatera att de är ganska stygga, de där (o-)djuren…

 

Lite senare ville Hedvig visa sin pappa sitt märke på armen och naturligtvis undrade han vad som hänt.

 

 

– De val en… en… en… liten figul som stack mej pappa…

 

 

♥