Nu är det inte…
… många timmar kvar…
Imorgon.
Då landar hon.
Då kommer hon hem.
Älskade, älskade, älskade och extremt efterlängtade Ebba.
Trallande har jag idag bäddat sängen som stått utan sängkläder i tre månader.
Lika trallande bäddade jag ner den extremt slitna och mycket, mycket fina Björne som hängt med i mer än 20 år. Jag har doftat på lakanen i tron om att det skulle dofta Ebba. Istället doftade det – så klart – sköljmedel men jag känner mig lycklig ändå. Tänk att vi får pussa och krama henne imorgon.
Vi är så pirriga och lyckliga här i huset just nu.
Lilla H har kämpat i syslöjden i flera veckor.
Hon vill så gärna ge Ebba en fin present då hon kommer hem.
– Ja´ har sytt ett rött hjärta mamma. Med händerna, inte med maskinen.
Så att Ebba vet att ja´ älskar henne. Då blir hon glad. Och ja´ med.
Så klart hon blir glad, säger jag.
Ett fint julkort har hon gjort till sin saknade syster också.
Där står att Hedvig älskar Ebba.
– Så att hon inte glömmer det mamma…
Inte glömmer hon det, säger jag.
I fina glasburkar har vi stoppat både juliga och inte-juliga godsaker som vi vet att Ebba tycker om.
De är fint inslagna i cellofan och guldsnöre.
– Så att Ebba tycker det är både fint och gott.
Visst kommer hon tycka att det är både fint och gott, säger jag.
Jag längtar efter att få sitta ner och lyssna på hennes fantastiska berättelser.
Om barnen som har så lite, men samtidigt ger så mycket.
Om hur alla är måna om varandra, tar hand om varandra och alltid delar med sig.
Om sången, dansen, glädjen och kärleken.
Men också om allt det ledsamma.
Om det orättvisa.
Jag längtar efter att få ta del av alla hennes hundratals bilder.
Höra kärleken i Ebbas röst då hon berättar anekdoter om den ena efter den andra.
Jag längtar. Vi längtar.
Älskade Ebba.
Behöver jag säga att vi toklängtar…?
♥
För det gör vi…