… när taxin står utanför och väntar…

Det skapar sorg i hela kroppen. Mest i hjärtat.

Lilla H:s humör är en historia för sig.

Hennes lite (läs *ganska mycket*) Tjalle-Tvärviggiga-sätt kan driva mig till vansinne. Nej, det har inte med hennes extra lilla kromosom att göra. Jag understryker det. Det har med själva Roos-genen att göra tippar jag. Jag var likadan som liten. Möjligt att jag inte var lika benhård som lilla H kan vara, men det ska kanske inte jag avgöra. Jag lämnar det till mamma och systrar.

Alltså, i så många år har Hedvigs humör fått oss alla på fall.

Tur då att hon oftast är som ett solsken. Tur då att monstret  kommer fram mer och mer sällan i takt med att hon blivit äldre. Å andra sidan blir jag mer arg och frustrerad nu de gånger hon sätter den sidan till. Just för att hon är äldre. För att jag vet att hon vet att hon provocerar oss. Mest mig. Hon vet så väl att jag blir tokig då hon kallar mig Pucko och Anki. Anki (efter Anki & Pytte) kom till någon gång då hon i ett svagt ögonblick lovade mig att sluta kalla mig Pucko. Hon fräser fram det på samma ilskna vis så det är bara ett substitut. Det gör mig tokig. Hon vet det. Det gör mig också tokig. Förra veckan lade hon till ett nytt ord till repertoaren: Pockock. Men jag vet, det är helt påhittat. Påhittat i ett ögonblick där hon avstod från Pucko och Anki. Då, den gången, behöll jag lugnet och frågade vad Pockock betyder. Fartyg blev svaret. Men okej, hon ser mig som ett fartyg och ja, jag vet inte vad jag ska säga om det. Just fartyg har ingen liknat mig vid tidigare.

Denna morgon som började så mysigt.

Från kaffe och varm mjölk i sängen till frukostbordet, vidare till påklädning och flätning av hår. Hedvig packade själv glatt sin badväska då hon ska till simhallen med skolan. Hon undrade varför jag kokade ägg till mig själv en vanlig onsdag och jag förstod inte hennes resonemang. Hon förtydligade med att förklara att jag bara brukar koka ägg då vi är lediga. Det är sant. Jag har bara inte tänkt på det. Då skrattade vi åt att jag var crazy och fick för mig att koka ägg en dag som denna. En vardagmorgon när den är som bäst helt enkelt.

Så kommer taxin och påklädning av termobyxor etc börjar. Hedvig håller på med tusen andra saker och jag blir stressad över att taxin redan står där. Hon hör att jag blir stressad och provokationerna är igång. Mitt fel då jag blev stressad kan tyckas, men man blir faktiskt stressad och otålig ibland, även som mamma. Eller, jag blir det i alla fall. Monstret kom fram och det med råge. Jag blev kallad det ena och det andra, många gånger om. Hon vägrade klä på sig och när jag trädde i det ena benet i termobyxorna, drog hon ut det sekunden efter. Så höll vi på samtidigt som vi utbytte hårda blickar och tog lite för hårt i varandras armar och ben. Som för att markera vår ilska. Båda två.

Då hände det.Jag kände att jag blev sådär blixtrande skogstokigt arg och att nej, nu får det vara nog!!! En gång för alla! Herre Gud så många år vi har haft dessa diskussioner – som till slut går över styr…

Hur mycket ska man orka och hur mycket tålamod kan krävas av en mamma undrar jag? Vad är det som gör att det brister en gång, men inte en annan? Jag förstår inte. Jag tycker dessutom att jag har ett oändligt tålamod med den unga lilla damens humör. Ändå räcker det inte till…

När jag då tappar tålamodet helt blir Hedvig ledsen. Varför, varför, varför måste hon driva det till sin spets undrar jag? Det kommer jag aldrig att förstå, hur gärna jag än vill. När Hedvig blir ledsen blir jag ledsen. Mest för att taxin står därute och väntar och jag inte vill skiljas som ovänner. Det går ju inte. Så vi kramas och gråter och snorar en stund. Säger förlåt och lovar varandra att vi är vänner igen. Säger att vi älskar varandra och vill vara vänner. Att vara vänner är det bästa.

En lång, lång stund står vi så. Jag struntar i att taxin får vänta. Den har aldrig fått vänta på oss tidigare så idag får vara dagen då den fakiskt får vänta. Så tänker jag. Jag torkar ännu mer tårar och ännu mer snor. När tårar och snor har slutat rinna går vi ut till taxin. En lite tyst Hedvig sätter sig i bilen och jag pussar en miljon pussar till på henne. Hon ler och säger att vi är vänner och att hon älskar mig. Jag säger samma sak.

Så åker taxin. Vi vinkar och kastar slängpussar till varandra, lilla H och jag. Ändå mal en olustkänsla i hela mig. En klump i halsen, en i magen. Huvudvärken kom som ett brev på posten. Hedvig är i skolan och jag ber till Gud att hon inte bär på samma känsla.

Varför blir det så här…? Jag vill vrida tiden tillbaka…

♥

Lilla hjärtat, som ska till simhallen och ha roligt. Och som dessutom stoltserar med nya, fina glasögon idag…