… nu är den här på riktigt…

 

Tror jag i alla fall.

Man kan aldrig vara riktigt säker och rätt som det är blåser vindarna kalla igen.

Jag är en sol- och värmedyrkare av stora mått varför jag alltid ser till att sticka ut näsan utanför dörren så fort jag kan ana solens strålar. Helgen som var bjöd på många solstrålar.

 

En solig lördag, snudd på utan ett moln, om än kall i vinden.

Dagen bjöd på krabbfiske utan en endaste krabba i fångst. Lite snopet tyckte både Hedvig och jag. Nu, så här i slutet på maj, borde väl även krabborna vaknat och kravlat sig längre in mot land?! Men icke! En vacker blålila sjöstjärna plockade vi i alla fall upp med håven och lade varsamt i hinken. Tålamod är en dygd då man försöker agera storfiskare och av den varan visade Hedvig mycket i lördags. Så brukar det inte vara. Annars gäller att få en krabba snabbt för att behålla hennes intresse. Är bara första krabban uppdragen, då kan hon sitta länge, länge.

 

Vinden mojnade och eftermiddagen bjöd på champagne på solig badbrygga.

Kvällen blev stilla och havet spegelblankt. Solen fullkomligt flödade in i båten och det var en av de där kvällarna när man känner att man bara vill sitta kvar, och sitta kvar, och sitta kvar…

 

Söndagen var om möjligt ännu soligare och vindarna ljumma.

Detta var inte vad SMHI hade flaggat för varför vi lämnade båten och for hem vid lunch.

Vi levde vår söndag utomhus i solskenet. Solade, lekte, hoppade studsmatta, vattnade och lilla H fick dessutom för sig att slänga sig i solstolen och virka en stund.

 

 

♥