… med så lite…

 

Det känns bra att göra nära och kära glada, då blir man själv glad.

Igår gjorde jag Ludvig lycklig två gånger!

 

Ludvig är galet förtjust i fiskpudding, det har han alltid varit.

Egentligen har alla min barn varit det, då de var små. Men på Ludvig har det liksom inte gått över och numer gör jag inte fiskpudding så ofta eftersom det inte är någon favoriträtt hos oss andra. Jag tycker i och för sig om det, men det smakar inte så mycket, egentligen. Men det är ändå gott, med skirat smör till – gärna mycket skirat smör.

 

Hur som helst fick jag plötsligt för mig igår att slänga ihop en fiskpudding till älskad son. Himmel och plättar tänkte jag, ska han aldrig få fiskpudding för att vi andra gärna är utan? Han kan ju äta det som mellanmål exempelvis, när alla ändå tar lite vad helst de är sugna på. Jag gjorde en fiskpudding som jag tog ur ugnen då han kom från skolan på eftermiddagen. Gissa om han blev lycklig?!

Han var så fin där han satt i sin keps och sin grå tröja med en uggla på och log mellan tuggorna samtidigt som han suckade ”Åh Gu´ va gott!!!” Lycklig är han också för vetskapen om att det nu finns fiskupudding i frysen, den är bara hans och han äter den när helst han blir sugen.

 

Ludde har en annan ”crush” också, en som jag delar. Nämligen citroner, allt som har citroner i sig tycker vi båda är sanslöst gott. Lemon Curd är vi till exempel tokiga i, Ludde och jag. En len, underbar, krämig Lemon Curd att bre på scones allra helst men har man inga scones till hands går det bra med vilket bröd som helst, eller kex för den delen. Igår kväll gjorde jag egen Lemon Curd, det har jag aldrig tidigare gjort.

 

 

Det är den mest himmelska Lemon Curd jag någonsin har smakat – och jag gjorde Ludvig lycklig en gång till…

 

♥