Vi lider lite…
… av samma åkomma…
Äldsta dottern och jag.
Vi dricker te, målar och ventilerar livet flera timmar en söndagkväll som denna.
Så mysigt. Mer mysigt än vad som går att sätta ord på.
Försiktigt häller vi ut färgpennorna, tittar lite stressat på varandra och undrar båda – samtidigt – om den andra verkligen förstår att när dessa pennor ska tillbaka in i asken, så måste de ligga i samma ordning.
Dessutom får ingen penna användas mer än någon annan. Herre Gud, det skulle betyda att den pennan blir kortare än de andra. Det går ju inte. Den inre stressen är ett faktum och så jobbig.
Vi är så lika, Ebba och jag.
Tanken med de nu så extremt populära mindfulnessmålarböckerna är precis tvärtom tänker jag. De handlar om att hitta ett lugn. Inte över att stressa upp sig över färger, längder och placeringar i asken. Inte heller handlar de om att babbla och flamsa flera timmar i sträck.
Men kul hade vi, och lugn fann vi.
Till slut fann vi lugn…
❤️
När pennorna åter var i askwn, sorterade i rätt ordning och ingen penna var längre än någon annan…