Med lilla H försöker vi…

… tänka långsiktigt…
Alltid.

Vi vet att det kan ta lång tid att lära. Vi vet att det kan ta ännu längre tid att lära om. Så är det med det mesta och lärandet som pågår i det mesta vi gör, är oftast inget vi tänker på numer. Vi bara gör, lär och tränar.

Jag klurar mycket på när Hedvig kommer att kunna vara själv hemma, när hon kommer att kunna komma hem själv och fixa lite en stund innan vi kommer. Det känns som ett stort och mycket viktigt steg i hennes utveckling.

Vi har börjat träna så smått. Små korta stunder får hon vara själv om jag till exempel tar en promenad längs havet. Eller om vi går in till någon granne och hon inte vill följa med. Hon vet vart vi är, hon hittar dit och hon hanterar sin telefon utan problem. Så vi har börjat.

Igår blev vi inbjudna till just grannar. Ett glas vin efter middagen. Lilla H ville inte gå med. Inte alls. Hon ville istället gärna vara själv. Vi kollade så att telefonen var laddad, hon visste till vilka grannar vi gick och hon sjönk ner i soffan med iPad och mjölkchoklad. Nöjd.

Pappan och jag knallade iväg. Det skulle nog gå bra. Kanske kunde vi prova så länge som 45 minuter denna gången? Jo, vi bestämde oss för att vi provar ”så länge”.

Efter en halvtimme kom ett sms, med en bild. Bilden föreställde Hedvigs vattenflaska och en flaska Sprite zero. Texten löd: Jag kan hälla Sprite zero själv och spiller på bordet.

Så klart var hon törstig efter mjölkchokladen. Jag gick hem för att hjälpa henne att torka upp det hon spillt, men såg inget kladd. Någonstans. Inte en droppe. Jag frågade vart hon spillt och hon svarade lugnt att hon spillt på bordet. Jag sade att jag inget såg och hon suckade.

– Mäh! Ja’ har ju torkat upp! Med disktrasan…

Lilla hjärtat…

Klart hon kommer att kunna vara ensam hemma…