… på livet…

Bland annat.

Försöker förstå.

Eller nej, försöker ha förståelse.

Jag lyckas inte.

Inte.

Jag vet inte ens om jag vill ha förståelse.

Eller jo, jag vet att jag inte tycker att någon enda själ ska behöva ha förståelse. Med andra ord vill jag inte ha förståelse. Inte.

Tänker inte ha förståelse.

Något är fundamentalt fel när människor slår på samhällets redan utsatta. Vi finns väl här för att vara rädda om varandra, för att njuta av varandra, lära av varandra och för att skydda varandra? Så tänker jag.

Varenda människa på denna jord har själv ansvar för vad som kommer ur ens mun. Varenda människa på denna jord har själv ansvar för att inte såra andra, för att inte kränka andra. Ungefär som att man inte längre säger negerboll som man sade då
jag var liten.  Ingen, mig veterligt, menade något illa med det. Alla sade så Man bara sade så.

Men så dök den upp. Vetskapen.

Vetskapen om att uttrycket sårar. Att det kränker och gör djupa, djupa sår i  själ , hjärta och i självkänsla. Då slutar man uttrycka sig så.  För att man inte vill såra, inte vill kränka, inte vill få någon att känna sig
mindre värd. För faktiskt, även om det kommer som en nyhet för några, så är vi alla lika mycket värda. Var och en av oss på denna jord fyller sin funktion. Var och en av oss behövs. Inte minst för att berika den värld vi lever i.

Ibland träffar det mig hårdare än andra gånger. Som i förrgår. Kanske för att det inte är första gången. Kanske för att jag sagt ifrån tidigare. Åtminstone till delar av skaran. Muntligt och faktiskt en gång på pränt. Fått ursäkter och förlåt. De
dåliga förklaringarna jag nämnde i förra inlägget. Men ändå.

Det tycks vara som bortblåst.

Hen säger vad hen vill.

Det tycks som om det inte är viktigt hur man uppfattas, hur man sårar och kränker grupp efter grupp. Det viktiga tycks vara att man själv får köra sitt race, no matter what.

Man kan ha en diagnos.

Precis som man kan vara brunögd eller grönögd, rödhårig eller blond.

Men ingen är sin diagnos.

Vi är alla människor.

Människor som alla  förtjänar respekt och då på alla plan. Var har snällhet och godhet tagit vägen? Genuin sådan menar jag då.

Jag har gått lite sönder, igen, och den här gången tog det extra hårt på mig…

❤️

… det känns lite svårt att resa sig igen…