– Mamma …

(null)

… vi är ett helt gäng med Downs syndrom …
Säger hon.
Hon sitter i sängen och smörjer omsorgsfullt sina små fötter och händer.
Som hon gör varje kväll. 
Samtidigt som hon säger det spricker hela ansiktet upp i ett leende. "Mamma, vi är ett helt gäng med Downs syndrom …"
Jag undrar vad hon menar och hon tillägger:

– I klassen!
Vi har Downs syndrom allihop!
Och så är det ju. I nya klassen.
Jag har bara inte tänkt så.

– Hur känns det?
undrar jag.

– Jättebra!
Men vi är olika ändå.

– Så klart ni är.

– Men ändå lika.
Vi har Downs syndrom hela gänget.
Hon ler.

Kompisar. Gemenskap. Tillhörighet.

❤️


Det borde vara en mänsklig rättighet.