… so far…

Av nya livet.

Inte så att alla bitar fallit på plats. Långt därifrån. Men några. Och lugnet. Det där lugnet jag annars bara har hört talas om, det börjar jag ana. Jag vill tro att det kommer helt och fullt. Det är min strävan. Vår strävan.

Min lilla läromästare i konsten livet påminner mig genom sin blotta existens om hur man gör. Jag tränar och tränar. Himmel, ingen kan väl vara fullärd på en gång. Utom hon då. I just konsten livet. Hon är född med det. På något vis. Ibland
– ofta – stressar det mig så mycket tid jag lagt på oviktiga ting i livet. För mig oviktiga ting. Men det är aldrig försent för förändring ändå. Och, polletten måste trilla ner och ärligheten måste träffa dig och modet måste komma till dig. Och
allt sån’t. 

Jag är där nu. Vi.

Vi är där.

Ibland handlar det om en latte och en chokladpralin. Ibland om asfaltslöpning någon mil eller två. Eller om ett extra roligt jobbrelaterat uppdrag. En intervju man liksom inte vill avsluta eller en text man inte vill ska ta slut. Ibland
handlar det om ett aldrig så litet beslut, men som gör gott. Men mest av allt handlar det om tid. Om att kunna disponera tiden som man vill, med vad man vill och med vilka man vill.

Hon älskar att vi har mer tid.

Han och jag älskar att vi har mer tid.

Tid att stanna upp. Reflektera. Göra det vi vill.

Hon berättar för mig att jag är hennes bästa mamma i världen. Att jag lagar bästa maten (fast jag alls inte är särskilt duktig på att laga mat och helst skulle leva på fil). 

Hon säger att jag är vacker. Att jag är den bästa hon vet. Att min mage är så härlig för den är så mjuk (!!!), och hon säger att jag är gullig när jag skrattar för jag får så roliga streck runt ögonen då. 

Bäst av allt är när hon säger att hon älskar mig. Att hon älskar hela vår brokiga familj och att vi alla älskar varandra. Och det gör vi ju. Till vanvett. Och familjen är utspridd på olika orter och länder och vi saknar och längtar alla efter
varandra. Och en flickvän har kommit till och henne älskar vi också. För mig är det rikedom. Som vi skapat. Som vi alla är rädda om. Som inte kan köpas för pengar.

Tänker att livet väl är som ett pussel…

❤️

… med bitar som en efter en faller på plats…