Ibland blir jag lite småarg…
… på t ex grannar som grejar och grejar tillsammans i sina trädgårdar…
Egentligen blir jag inte arg på dem, egentligen blir jag avundsjuk.
Jo, det är sant och det är inget jag är stolt över alls. Avundsjuka är att förakta tänker jag – egentligen.
Men i alla fall så blir jag så himla avundsjuk när mammor, pappor och olika antal barn släntrar ut i trädgårdarna på lördags- och söndagsförmiddagarna. De går ut i trädgårdarna för att greja med allt möjligt. Jag är själv inte förärad med gröna fingrar, inte ens ljusgröna faktiskt, men det är inte själva trädgårdsarbetet jag är avis på. Det är att de fixar, donar och grejar tillsammans som jag är avundsjuk på.
Jag vill också greja tillsammans!
Det funkar oftast inte riktigt så i vår familj. Här funkar det så att vi, pappan och jag, har en tanke om att vi skall greja tillsammans medan lilla H tänker annorlunda. Ofta tänker lilla H att hon är med på noterna till en början, jodå – hon är oftast en väldigt positiv liten tjej. Men lika ofta ändrar sig lilla H snabbt. Så snabbt att pappan och jag liksom bara hunnit börja på vad vi nu bestämt oss för att fixa, dona eller greja med. När lilla H ändrar sig finns sällan någon återvändo och hon vet minsann hur hon skall få en av föräldrarna att sluta fixa, dona och greja. Hon går helt sonika ut på gatan. Inte bara för att liksom, nej då, hon är smartare än så. Hon släpar kanske ut sitt röda fina bandymål, två klubbor och en bandyboll. Placerar dem sedan strategiskt mitt på gatan och undrar om någon av oss vill vara med.
Det går ju bra att säga nej, eller hur?
Barn behöver inte alltid få som de vill, eller hur?
Håller fullständigt med, men om man då har en liten H som vägrar att flytta på sina bandyatteraljer, om man har en liten H som inte riktigt fixar att på gatan ha koll på cyklar, mopeder och bilar. Om man har en liten H som inte har några kompisar här i området att spela bandy med – vad gör man då?
Jo, då får mamman eller pappan ge upp det som skall fixas, donas eller grejas med och helt enkelt spela bandy en stund. Det kan lika gärna handla om att spela kula, fotboll eller något annat. Det jag försöker säga är att pappan och jag välddigt sällan kan gå ut och fixa, dona och greja med hus eller trädgård tillsammans eftersom en av oss behöver passa lite på minsta lilla luringen i vår familj. Det är då jag blir avis på grannarna där en klipper gräset medan den andra rensar i trädgårdslandet och deras olika antal barn springer mellan trädgårdarna och leker med grannbarnen. Avis och faktiskt till och med lite arg – orättvist, barnsligt och banalt av mig, jag vet…
Men idag var det annorlunda!
Idag kunde vi göra nästan som andra familjer.
Vi kunde gå ut i trädgården, pappan kunde tvätta altanerna medan lilla H och jag storstädade hennes lekstuga. Ut med möbler, mattor och spis. Jag torkade av dem och golvet samtidigt som Hedvig diskade alla miljoner, triljoner små koppar, fat, glas, assietter och låtsasmat. Efter det tvättade hon fönstrena på lekstugan med golvmoppen. Resultatet kan väl inte sägas vara strålande men hon var lycklig där hon idogt städade och fejade.
Då lekstugan var skinande ren och möbler, spis och alla miljoner, triljoner små koppar, fat, glas, assietter och låtsasmat åter var på sin plats ville lilla H bjuda på Halloweenfest så här i mitten på maj. Det var fantastiskt roligt och trevligt. Jag hämtade, kaffe, saft och kex, knackade på dörren och fick instruktioner om att fråga ”Bus eller godis?” då Hedvig öppnade. Fnissande satt vi sedan på de yttepytte små stolarna vid det lika yttepyttiga bordet i lekstugan – som doftade Ajax – och fikade.
När Halloweenfesten var slut gick vi till framsidan där pappan tvättade och fixade med altanen så lilla H ska slippa få stickor i de små fötterna mest hela tiden. Hedvig och jag tog oss an trädgårdsmöblerna med varsin svamp och en ny hink med Ajaxvatten. Länge, länge grejade vi tillsammans alla tre och jag liksom kände att det ju är så här jag vill att det ska vara. Att vi liksom hjälps åt, sida vid sida, om än med olika saker. Kanske, kanske, kanske är det så att lilla H är på väg att bli så stor att det kanske nu, och framöver, eventuellt möjligtvis skulle kunna fungera på det viset… jag törs inte tänka tanken riktigt fullt ut men ett litet hopp har tänts inom mig idag.
Inte så att jag vill att hon ska bli stor, hon är alldeles lagom precis som hon är. (Barn tycks ha en märklig förmåga att vara precis alldeles lagom i precis den ålder de just nu befinner sig i).
Nej, det är mer så att jag anar en liten, liten yttepytteliten möjlighet till att göra alla-måste-göra-saker-som-hela-tiden-hänger-över-en tillsammans. Det blir så mycket roligare för alla då tänker jag, att hjälpas åt skänker tillfredsställelse.
Det är en mycket söndagsnöjd mamma här i huset ikväll…
♥
Jag tror att det är så att du känner extra starkt för detta då du hade två lite större icke handikappade barn när ni fick H. När jag läser ditt inkägg får jag nästan lite ångest, det går upp för mig att stressen och pressen och irritationen och all kamp vi har för att ta oss igenom dagarna inte alls är normalt! Normala familjer har det nog ite så här fast att jag fått för mig det! I denna familjen finns en dotter somhar ds och en mamma som är sjuk i värk och två söner som sliter håret av varandra mest hela tiden. En överklok son som inte är som alla andra även om han te har någon diagnos. En son med så höga krav sig själv att både vi och skolan måste dra i bromsen! Jag är glad att jag inte har någon aning om hur livet faktiskt kan flyta på, vårt har ju aldrig gjort det sen vi lev föräldrar för 13,5 år sen……
Sant Nikki!Sätt dig ner och summera hur en vecka ser ut med finaste Emma – från födseln till dags datum. Du kommer se en markant skillnad mot hur din vecka ser ut med dina andra barn. Inte så att man ens funderat på att göra annorlunda, inte så. Men ändå så finns det en stor skillnad och det är ett tufft lass vi drar, vi supermammor och superpappor. Kram