… världens bästa seglarskola…

Lycklig.

 

Ruggigt väder, blåsigt, kallt och med regn i luften.

Jag är med på samlingen sedan vill Hedvig att jag ska gå.

Precis som det brukar vara, som vi brukar göra.

Oftast är det viktigt att göra som vi brukar göra.

 

Jag går med ned till bryggan.

Fortfarande är hon glad och sprallig.

 

Jag åker iväg men hinner inte långt innan en av ledarna ringer.

Hedvig vill inte kliva i någon av båtarna. Inte någon alls.

Det har hänt igen.

 

Låsningen.

Det låser sig när hon skall göra något roligt.

Det är nytt för oss, relativt nytt. Jag skulle vilja säga att det började i höstas.

I skolan och på fritids. Aldrig så roliga saker som biblioteksbesök och andra utflykter får ofta tvärnej. Även vardagliga saker som att gå till slöjdsalen, till klass 3 A eller 7-9 B kan plötsligt få tvärnej. Ofta åtföljs tvärnejet av ledsenhet, tårar och ibland ilska. Vi står handfallna. Det här är inte en sida vi känner av lilla H, inte alls.

Lilla gumman.

 

Vi har bra dialog med pedagoger i skolan och på fritids. De vill henne så väl. Vi har också bra dialog med Hedvig själv här hemma. Hon kan inte säga varför, hon kan inte säga hur det känns och hon vill egentligen inte att vi ska prata om det. Alls. Men vi pratar ändå. Lirkar men fiskar inte så länge efter förklaringar eftersom dem är svåra för henne att ge. Vi resonerar om att det skolan föreslår att Hedvig och klasskamraterna ska göra, det är man med på. Det handlar om lärande. Lite punkt slut på den och Hedvig är med på noterna. Hon gör tummen upp och säger, och säkerligen känner, att så vill hon ha det. Hon vill ju vara med och göra roliga saker. Det känns så ledsamt att hon låser sig och totalvägrar när viljan, lusten och förväntan fanns minuten innan.

Vi vet ju att hon vill.

 

Det här är jobbigt för hennes lilla själ. Vi ser det.

Och det är ju jobbigt att vara ledsen. Ännu mer jobbigt att vara ledsen och inte veta varför.

Det är förmodligen säkert också jobbigt att dels känna att man missat något roligt, men kanske är det också så att hon känner en besvikelse över sig själv och sitt agerande som naturligtvis är nytt också för Hedvig själv.

 

Vi klurar på om det är någon förändring i hennes medicin som behövs?

Eller om det är lite jobbiga och taskiga tonårshormoner som far runt i kroppen och rör till hela känslolivet?

Vi klurar och klurar och känner att vi nog får ta lite hjälp av någon som kan mer än vi kan. Någon som kan ge oss verktyg för att hjälpa Hedvig över den tröskel som plötsligt är i vägen för henne överallt och lite varstans och alldeles för ofta. Hon har så många fina människor runt sig som bara vill henne väl. Verkligen.

 

Sms:et från en av ledarna i seglarskolan visar också på en genuin omtanke.

En vilja och en önskan om att få alla deltagare att trivas, glädjas och ingå i gemenskap.

Sms:et som kom gjorde även resten av familjen varma i hjärtat.