… förändrad…

Sorgsen och rik.

 

På samma gång.

Jag har gjort den tveklöst bästa resan i mitt liv.

Jag tog lilla H med mig och reste till Bumilayinga i Tanzania.

Den lilla byn högt uppe i bergen.

 

Vi reste inte bara till byn. Vi reste till Ebba, till barnen och till ”mammorna” på barnhemmet.

Vi reste till människorna i byn, i byarna runt omkring, till skolan, till folket, till kulturen, till landet Tanzania och vi insöp varje sekund och bevarar minnen, erfarenheter, reflektioner och framförallt känslor i våra hjärtan.

 

Några i min närhet har bett mig att berätta ”allt”.

Det kan jag inte. Inte just nu. Jag är alldeles för omtumlad och fylld av känslor.

Jag känner mig lycklig, tacksam, uppfylld, kärleksfull och insiktsfull.

Men jag känner mig också ledsen och sorgsen. En bit av mitt hjärta är för alltid lite trasigt. För alla dem jag kommit så nära, som jag kommit att tycka så mycket om och som har det så svårt. Men mest av allt är mitt hjärta fyllt till bredden av kärlek till alla fantastiska människor som tagit emot oss med öppen famn, glädje och kärlek jag aldrig tidigare upplevt. Stora som små.

 

Världen är otroligt orättvis. Det vet vi alla.

Men nu inte bara vet jag, nu har jag sett det. På riktigt. På nära håll.

Det har varit… omvälvande…

 

Det slår mig som så många gånger förr att de som har minst, de ger mest.

Vad är det vi har tappat här hemma? I vår stressade, kravfyllda värld. Vår värld som är tycks ganska toppad av en egoistiskt girighet. Mer ska mer ha. Utan närmare eftertanke på något vis.

 

Utan Ebba hade resan inte blivit vad den blivit.

Hon har på ett självklart och samtidigt varsamt sätt lotsat oss rätt i kulturen och i förhållande till människorna. Hon har sett till att våra dagar varit fyllda av sådant som är viktigt på riktigt. Hon har visat oss in i människornas vardag där vi har varit välkomna att delta. Ebba har vant traskat hit och dit med lilla H och mig i släptåg. Hon har svarat på alla våra frågor och funderingar och har hon inte haft svar har hon frågat någon annan. Vart vi har gått har hon stolt presenterat oss för dem som hon älskar så högt. Nästan alla gånger har hon fått förklara att Hedvig är hennes lillasyster och inte hennes dotter. Många tycker det är märkligt att hon är så ”gammal” och ännu inte har barn. Och kanske tycker de också att det är märkligt att jag har en så ”liten” dotter fast jag är så gammal. Många gånger har vi skrattat tillsammans med människor vi mött kring just detta. Överhuvudtaget har vi skrattat och kramats mycket tillsammans med de vänliga människor som korsat vår väg.

 

Sakta och pö och om pö kommer jag att berätta mer om ”allt”.

 

 

 

 

♥