… kan vara vissa givna…

Andra inte.

 

Så är det kanske med det mesta här i livet?

Genom Hedvigs elva år på jorden har vi flera gånger blivit varse att det är mycket som inte är henne givet.

Små saker, stora saker. Särskilda händelser och små vardagsting

Inte alltid och inte av alla. Tack och lov är de allra flesta vänligt sinnade.

Men så är det små saker som varit så självklart för och med Hedvigs syskon, som liksom inte alls är det för och med lilla H. De där insikterna har gjort ont i oss i elva år. Numer gör de även ont i Hedvigs vackra lilla själ. Vi vet inte alltid hur vi ska tackla det.

 

Dessa insikter gör också att vi som tokälskar Hedvig uppskattar små gester som vi tidigare kanske inte reflekterat så mycket över. Vi blir rörda till tårar för saker som vi också tidigare tagit för givet. Det i sig är en lärdom som inte är att förakta. Jag önskar bara vi hade tillskansat oss lärdomen utan att det för den skull hade inneburit tårar och oro.

 

Så när lilla fina grannflickan Tuva har köpt ett kompishalsband som hon vill dela med lilla H, då är tårarna nära och klumpen i halsen är påtaglig. Det finns många som gärna hade delat ett sådant med Hedvig, det vet jag. Hon är en omtyckt kamrat. Men att få ett kompishalsband, bara så där, bara för att någon tycker om, det blir så stort och så värdefullt för oss som på något vis alltid har en orosklump någonstans i kroppen.