… för mödan…

Eller, trägen vinner om man så vill.

 

När man är snart tio år men faktiskt inte så himla lång, då kan det vara besvärligt emellanåt.

Särskilt om man har kommit på att man inte är så lång.

Det har lilla H gjort…

 

I flera dagar har hon suckat, sett ledsen ut och undrat varför hon inte är lång som jag.

Men, menar jag, inga tioåringar är lika långa som sin mamma. En vacker dag, tröstar jag, är du också lång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så har våra dialoger varit de senaste dagarna.

Det gör mig lite ont att hon känner så. Det är ingen katastrof, inte alls, men jag kan inte låta bli att fundera över varför hon vill vara lång, vad hon vill nå och vad det är hon vill klara av men inte tycker att hon gör?

 

En bit av svaret har jag fått. På lekplatsen.

Inte svaret på hela gåtan men en liten hint om vad som är så viktigt att nå och klara av.

I flera veckor har 125 centimeter Hedvig försökt att ta sig upp på en rund platta, likt en gunga, som sitter fäst i ett rep i marken och i toppen av klätterställningen. Det har tyckts stört omöjligt.’

Hon räcker inte till. Hon når helt enkelt inte.

 

Som hon har kämpat för att komma upp på denna ”grej”.

Ingen hjälp vill hon ha. Det är inte att sitta där som är själva grejen.

Det är att nå. Att kunna själv.

 

Så plötsligt kunde hon!

Plötsligt bara satt hon där.

Jag vet inte vem som såg mest snopen ut, Hedvig eller jag.

Istället för att jubla log hon lite, hoppade ner och gjorde ett nytt försök.

Som för att förvissa sig om att det verkligen var sant, att hon verkligen klarade det. Äntligen liksom.

Hon klarade det igen och igen och igen…

 

 

 

 

♥