… fast i lightvariant…

Men ändå.

 

Skrällande kruppliknande hosta så att vi andra tror att vi befinner oss djupt in i skogarna omgiven av skällande rådjur. Ingen feber men svårt, svårt att vakna. Lite kall varm mjölk i sängen och sedan:

 

 

 

 

Vi ligger så en stund.

En stund längre än vad morgonbestyren egentligen tillåter.

Men så gnager något i magen. Inte är hon som vanligt? Inte helt?

Ingen feber och jag får resonera klokt med mig själv flera gånger, som för att övertyga mig själv om att feber minsann inte är den enda parametern som avgör om man mår bra eller inte. Det är så lätt att skicka sina barn till skolan om de inte har feber. Och det är så dumt.

 

Av den morgonpigga trallande lilla H syntes inget.

Jag fick hjälpa att klä på. Det gör jag aldrig annars.

Hedvig fixar det själv och alltid i ett huj.

 

Tända ljus och morgongröt.

Hedvig ville inte ha tv:n på. Hon ville ha det lugnt och skönt.

Med blanka ögon säger hon att hon tycker det är ”trevligt” att jag gjort gröt till henne.

Hon slevar i sig några skedar. Väldigt fort. Som för att övertyga sig själv om att det nog går bra det här.

Efter fyra-fem skedar lade hon ner den. Underläppen darrade och de vackra ögonen blev till bredden fyllda av tårar. Tårar som rann över och ner längs kinderna.

 

 

 

 

Taxi avbokades, skola och jobb meddelades.

Frukostbordet dukades av och sedan kröp vi ner i soffan och tittade på film

Nils Karlsson Pyssling med Bertil, Tusse, den dumma chefen och den hemska, hemska Tjofsan.

 

Vi läste böcker och särskilt Bamses bakbok som är alldeles ny.

Hedvig tyckte vi skulle baka Teddys schackrutor och jag sade att det kan vi göra men först  till jul (för det är till och jul och bara till jul som min mamma bakat schackrutor och därför tycker jag att det är julkakor).

 

 

 

 

Igen fick jag stanna upp och tänka att det är klart vi kan baka dem idag.

Det var ju just idag och där och då som Hedvig var sugen på dem. Jul eller inte.

Så vi bakade dem och vi åt dem och de smakade jättegott fast det inte är det minsta jul.

 

Mormor kom och vi fikade.

Lilla H ville ha sugrör och vi kom på att hon fått roliga glasögonsugrör då hon fyllde år.

Under mycket fniss och skratt fick vi på dem, och när Hedvig drack och saften snurrade runt ögonen så snurrade hennes ögon också hej vilt och vi kunde nästan inte sluta skratta.

 

 

En stund efter skrattet ringde doktorn och sade att proverna inte var så bra.

Att Hedvig måste äta Levaxin från och med nu och – det värsta tyckte Hedvig – måste ta ett stick i fingret på måndag. Igen. Hedvig älskar inte stick i fingret. Hon blir så rädd så rädd. Men hon är tapper ändå.

Idag är det torsdag och jag ser att hon räknar och funderar på hur lång tid det är kvar tills sticket kommer.

 

Pizza tyckte Hedvig skulle passa bra till middag.

Det känns bra när man kan säga ja då man vet att allt finns hemma till att slänga ihop ett önskemål.

Särskilt ett önskemål från en liten sjuk krake. Olika fyllning på olika delar av pizzan för att alla skulle bli glada, nöjda och mätta. Lilla H gjorde allt själv. Allt utom det man blir kladdig av. Jag tyckte nog att jag fick göra ganska mycket ändå. Hedvig håller inte med. Så där är det hela tiden. Att Hedvig tycker en sak och jag en annan. Sådana är vi men det går bra ändå.

 

Imorgon väntar skolan och Liseberg.

Imorgon är dagen då Liseberg håller öppet för alla särskolkeklasser i regionen som vill komma.

Alla barn bjuds på saft och bullar, nöjesparken är full av kaniner och attraktionerna igång.

Förvisso ska det regna men Herre Gud, det finns ju regnkläder. 

Hedvigs klass toppar dessutom det hela med ett McDonald´s besök.

Vilken tur att hon piggat på sig tänker vi alla.