Alltså, den där lilla piraten…
… henne skulle jag kunna äta upp…
Jo, så go’ är hon. Allt som oftast. Som när hon vänder upp och ner på hela sitt rum för att hitta sina sjörövarkläder för att ha på seglarskolan idag. Och som när hon frågar Max om han också vill ha ”pilat-glejel” på sig, och när han inte vill det är det helt okej och hon väljer att då passa på att själv ta en krok i varje hand.
Som när hon kommer hem lyckligt berättar att de verkligen hittat skatten och skatten var varsin Piggelin. Och som när hon genast vid hemkomsten sätter i sig tio (!!!) köttbullar med potatismos, sås och lingonsylt medan ögonen strålar och hon kallar oss andra runt bordet för alla möjliga tokiga saker.
Då skulle jag nästan kunna äta upp henne.
Innan jag hann äta upp henne idag svängde dock hennes humör. Väldigt. Det svängde så mycket att jag plötsligt inte alls var så sugen på att äta upp henne. Det svängde så mycket att jag istället för att bli kallad roliga och tokiga saker, istället blev kallad för hemska och elaka saker. Det svängde faktiskt så mycket att den rappa lilla tungan räcktes ut åt mig i parti och minut, oavsett vad jag sade. Till och med när Hedvig, Clara, Max och Ture lekte någon form av lek där de sprang genom hela huset viftandes med svärd i högsta hugg, till och med då hade hon tid att stanna för att räcka ut tungan åt mig (vilket syns på den mittersta bilden ovan) samtidigt som hon ilsket fräste
– Mäh! Pucko!!!
Vad jag hade gjort just då? Jo, jag hade gjort något så fruktansvärt som att putta igen badrumsdörrren så att de små liven inte skulle springa rakt in i den…
Glad jag är jag att hon lagom till middagen blev så där himla go’ igen då att jag ville äta upp henne.