”Jag trivs…
… jättebra här mamma…
… i kyrkan…”
Så säger hon.
Vår lilla kloka och mycket vackra lilla själ.
Hon säger det mitt under dagens gudstjänst.
Den första i raden av de som komma skall inför hennes konfirmation.
Hon lyssnar. Insuper varje ord prästen uttalar.
Skrattar när han jämför Jesus med Justin Bieber.
Sjunger högt och tydligt. Knäpper sina små vackra händer.
Hon skrynklar ihop hela ansiktet då hon av prästen blir smord med olja symboliserande Den heliga Anden.
Säger att oljan verkligen luktar äckel-päckel och undrar varför prästen egentligen inte använder någon annan olja.
Vi tänder ett ljus för någon i vår närhet eller kanske för en situation i vårt eget liv.
Så säger prästen. Vi gör som han säger, lilla H och jag.
Vi tänder ett ljus, hon tänker på sitt, jag tänker på mitt.
Gemensamt tänker vi på Ebba och barnen på barnhemmet i Tanzania.
Vi bestämmer tillsammans att ljuset vi tänt är alldeles särskilt för dem.
Det känns fint. Högtidligt.
Det känns fint. Högtidligt.
Någon i församlingen har gått bort.
Prästen säger några väl valda ord, därefter tystnad.
Tystnad så när som på kyrkklockorna som ringer för den döda.
– Va´?! Varför ringer dom?!
Är det lunchrast nu eller…?
Undrar lilla H.
Jag säger att det inte är lunchrast.
– Vilken tur för ja´ gillar det här.
Vi tar kyrkkaffe se´n också va´?!
Vi stannade på kyrkkaffe…
♥
Och fortsatte prata om livet som är…
Blir man inte konfirmerad först när man är 14-15? Lilla H är väl bara 12?