Idag var jag ledig från skolan…

… och följaktligen lilla H från fritids…

För några dagar sedan berättade jag för henne att jag skulle hämta henne redan efter skolan som idag. Hedvig blev jätteglad och föreslog genast att vi skulle gå på café. Jag, liksom lilla H, tillhör skaran som älskar att fika och det gärna på café, så jag var inte sen att lova ett cafébesök denna måndag.Jag hade tänkt mig ett annat café än det vi gick till, men Hedvig var bestämd och det var ju ändå hennes förslag, det här med cafébesöket.

Väl där fann vi att det sedan en vecka tillbaka var nya ägare. Spännande kan tyckas. Jag tyckte tvärtom. Särskilt efter att ha beställt en latte blivit serverad vanligt kaffe, och eftersom jag inte ville påpeka det istället hällde mjölk i mitt vanliga kaffe och såg att läskiga klumpar av sur mjölk fördelade sig i kaffemuggen…

Då ville jag påpeka, och jag gjorde det. Då fick jag min latte också förresten. För Hedvig var besöket toppen, allt räddas liksom av en chokladboll och en Festis – då kan inget gå fel. Lycklig liten fika-Hedvig bredvid vid en varför-gick-vi-till-detta-caféet-mamma blev ändå en mysig stund.

Hedvig var i sitt esse och pratade med allt och alla. Det kan bli väldigt trevligt då hon är på det humöret, och det kan bli väldigt… tja… pinsamt. Hon säger verkligen vad hon tänker och tycker vilket jag oftast väljer att se som en styrka. Svårt dock att se det som en avundsvärd styrka när hon helt sonika kallar ung tjej i kön för kamel. När jag inser vad hon faktiskt sagt är det försent för att hosta, harkla sig eller något annat som skulle kunna göra det svårt för kamel-tjejen att höra vad Hedvig nyss sagt. Istället tittar jag strängt på Hedvig och säger att så får man faktiskt inte säga, det är inte så roligt försöker jag förklara.

-Inte lolit?! Nähä! Ja´ tyckel hon sel ut som en kamel alla fall…

Jag tyckte nog inte att hon såg ut som en kamel om jag ska vara ärlig. Jag svarade inte. Jag låtsades som om jag inte hörde henne, rotade lite i väskan och såg förmodligen ansträngt upptagen ut med just mitt rotande.

När vi nästan fikat klart kommer mannen från kassan fram till oss, han som en stund tidigare glömt att jag beställde latte. Han frågar om det smakade bra och jo, han är ganska blank i ansiktet. I pannan liksom, så där som man kan vara om man är stressad, varm eller något annat. Jag ser hur Hedvig snabbt sväljer sin chokladboll för att kunna prata och jag känner nej, nej, neeeej….

– Äl du svetti´ ellel..?

Mannen hör inte riktigt vad hon säger, jag ler mot honom och säger att visst, det smakade bra. Jättebra till och med. Jag säger det samtidigt som jag försöker få Hedvig att dricka lite Festis och liksom bara vara tyst. Men nej, det går inte…–

Ja´ tyckel du sel svetti´ ut! Hal du tlänat ellel…? 

♥

Det fanns inget hål att sjunka igenom på det här caféet heller