… och finner henne storgråtandes…

Då går hjärtat sönder en smula.

Tröstad av fina fröken P och bästis-Emil, ändå rinner både tårar och snor. Herre Gud och himmel och plättar, det kom ju blod!

Om man är snart tio år och galet rädd för blod såväl som för plåster, då blir det ett trauma varje gång en olycka sker. Som att vara ensam på toaletten och råka trampa med sin lilla fot på ett häftstift…

När man så suttit i mammans knä och gråtit ännu mer, och snorat ner nästan hela mammans tröja, då kan man torka tårarna med avigsidan av handen, titta med sina vackra bruna ögonen på mamman och förklara att man kanske behöver en prinsessbakelse när man känner sig så förjordat ledsen. En fredag och allt…

❤️