… och trötta november…

Är det lite motigt.

 

Ibland.

Tycker jag.

Särskilt på morgnarna.

Efter år av nätter med alltför lite sömn.

Och nu är det så mörkt, så svart, när klockan ringer.

 

Gäspande äter jag frukost. 

Frukost med miljoner nyttigheter som får mig att må bra.

Som gör mig stark och förhoppningsvis lite pigg ändå, vill jag tro.

 

Jag sköter mig.

Förutom sömnen då.

Men annars sköter jag mig.

Äter bra och oftast nyttigt. Tränar mig stark.

Det knakar och värker här och där i novembertrötta kroppen.

Jag väljer att inte låtsas om det. Inte så mycket i alla fall.

 

På plats på jobbet, på redaktionen, går allt i högt tempo.

Jag gillar det. Jag trivs. Men får påminna mig om att andas lite lugnare.

Jag får påminna mig om att äta lunch i lugn och ro, inte i en hast vid skrivbordet.

 

Så en extra motig måndag som denna blir jag plötsligt pigg och alldeles särdeles glad.

Jag får ett sms av lilla H. Nej, hinner jag tänka, nu mår hon dåligt…

 

Den lilla som nyser och snorar.

Men som inte har feber, som inte har ont i varken huvud eller hals och som verkligen och inte alls ser något behov av att vara hemma från skolan och vila som mamman och pappan funderade över igår kväll. Verkligen inte.

 

Men hon mår inte dåligt.

Hon vill bara berätta att hon bakat pizzamuffins på hemkunskapen.

Lilla hjärtat mitt. Som gjorde hela min måndag gladare och ljusare. Bara så där.

 

Stolt visade hon mig de tre pizzamuffinsarna hon hade med sig i en påse i ryggan.

Stolt bjöd hon på en pizzamuffins efter det att jag hade tränat.

 

 

 

♥