… de flesta vill ha mer av…

?

 

Jag vill ha mer tid. Mer tid till allt.

Jag är en effektiv människa. Oftast. Effektiv och organiserad. Det är bra. Oftast är det bra. I jobb är det väldigt bra. Det betyder att jag alltid håller deadlines. Att jag oftast är steget före. Att jag jobbar bäst under press. Bra.

 

Men så gör jag allting annat också i ett rasande tempo, vilket inte alls är särskilt bra.

Rör jag i en gryta gör jag det fort. När jag borstar tänderna gör jag det också fort. Inte under för kort stund, men fort, fort far tandborsten fram och tillbaka över tänderna. Samtidigt som jag också gör något annat, typ torkar av handfatet, plockar upp ludd från golvet eller sträcker ut en ond led eller muskel. Jag bäddar fort, jag äter fort, jag springer fort etc. Det är som om jag ständigt har ont om tid. Och det har jag ju inte. Jag bara har fått för mig att allt ska gå fort, fort, fort – och så vill jag inte ha det längre.

 

Samtidigt blir jag så stressad av människor som har en extremt lugn lunk.

Som aldrig tycks bli klara och som tycks tro att de har all tid i världen. 

Det kryper liksom i hela kroppen då. Dumt av mig. Jag vet. 

 

Men så har vi lilla H.

Som tar allt i en särdeles skön lunk.

Lilla H som inte stressar. Som har svårt för att stressa. Bra.

Som tar god tid på sig, utan att för den sakens skull vara extremt långsam.

Hon har bara en lunk som är avundsvärt behaglig.

 

Hedvig ser liksom till att ta in själva nuet innan hon tar nästa kliv.

Tar hon på en strumpa så bjuder hon sig själv på en extra stund för att titta på strumpans mönster. Borstar hon tänderna så gör hon det, bara det, så länge som det krävs. Noga, noga. När hon lägger upp mat på sin tallrik gör hon det omsorgsfullt och noga, kikar om lingonsylten hamnade på något speciellt sätt så att det kanske blev en figur av den på tallrik. Och om så är, skrattar hon högt och visar glatt. Hon tar sig tiden att lägga märke till saker.

Himmel, vad jag beundrar den sidan hos henne. Hon lär mig och påminner mig om vikten av tid. Men så är det som om jag bara kan när jag är tillsammans med henne. När hon är på annat håll, ja då ångar jag på fast jag inte alls vill ånga på. 

 

Av olika anledningar är jag hemma mer för tillfället.

Det ger per automatik mer tid för allt möjligt, men framför allt mer tid att bara vara.

Hedvig njuter av denna tiden. Hon njuter av att inte ha långa dagar. Hon njuter av att vi äter mellis tillsammans.

Av att vi tänder ljus, pratar om dagen som varit, om viktiga saker som skollunch, kamrater, slöjdarbeten och nya läseböcker. Vi pratar om hur resten av eftermiddagen och kvällen kommer att se ut: är det någon som har träning, finns någon läxa att göra, ska vi kanske gå ut och spela fotboll, vilka är hemma till middagen och hur dags kommer pappan hem. Med andra ord har vi tid att prata om saker som är väsentliga för Hedvig.

Det vore bra om det alltid fanns tid till vardagens små väsentligheter.

Jag ska nog försöka bli lite lugnare.

 

 

 

♥