… första gång för allt…

Så även gokart.

Och ni vet när man fixar den lååååååånga kön utan att få frispel, trots värmen, för att man känner sig så himla modig och mallig och nervös och prillig och trillig i en salig blandning. 

För att inte tala om första gången de höga ljuden inte rör en i ryggen fast man egentligen ogillar höga ljud som typ motorvrål något alldeles oerhört. Och dessutom skrattar högt hela färden.

Då känns det malligt i kroppen hos både liten, hos mamman och hos pappan. Då känner man sig så in i norden glad att vi faktiskt åkte just hit, till detta sommarland, som just hon googlade upp en gång för ett halvår sedan och därefter flera gånger
varje dag. 

Stort.

Vi får också träna på att "le och säga hej" till höger och vänster och till stora och små. Mest till halvstora. Som väljer att titta alldeles för länge som Hedvig inte älskar. Som tittar uppifrån och ner, som tittar på "fel"
sätt – med gapande munnar, himlande blickar och så.  Vi ler och säger hej, lägger ibland till en "käck" vinkning och ska jag vara ärlig far onda ögat över min blick några gånger. Men ändå. Vilken dag.

Tycka vad man tycka vill om alla dessa tillrättalagda "land" hit och tillrättalagda "land" dit – just idag är vi så glada för att de finns, för att de skänker så mycket lekglädje, lycka och dessutom frammanar mod vi inte visste
fanns.

Heja Hedvig som utmanat sig själv…

❤️

… dig står vi bakom alla dagar…