apr 3 2013
Jag hade nästan hoppats…
 

 
 
… att ingen skulle känna igen sig i mitt förra inlägg…
 
Nej, jag trodde inte att det skulle vara så, men jag hoppades på något naivt vis på att vi kanske är de enda i världen som känner och upplever vardagen så här. Jo, för då hade problemet inte varit ett faktum. Då hade världen sett mer ut som jag önskar att den hade sett ut. Snällare helt enkelt…
 
Men nu var det väldigt många som känner igen sig, som vittnar om att samma sak sker där de bor. Det är både ledsamt och förfärligt. Och faktiskt förfärligt ledsamt också. Det är orättvist och det är galet och jag kan inte få in i mitt huvud att det faktiskt är så här det ser ut år 2013. Särskilt inte när de flesta människor jag kommer i kontakt med inte heller kan förstå att det är så här det faktiskt är. Jag fortsätter att kika på Hemnet, så är det.
 
För att skapa rätt inställning till medmänniskor hos alla de små varelser som är barn idag måste vi börja med de vuxnas inställning tänker jag. Mammor, pappor och alla andra som är vuxna förebilder för barn och ungdomar i olika åldrar. Ibland känns det övermäktigt och till och med omöjligt. Jag får uppfattningen om att många vuxna går genom livet utan att ens reflektera över hur de agerar, hur de inte agerar, vad de säger, hur de säger och även vad de inte säger. Det är för mig helt obegripligt…
 
Inna kommenterade mitt inlägg igår och berättade om en episod hon varit med om för många år sedan. En liten flicka som inte var bjuden på ett kalas där klassens andra flickor var bjudna. Kalaset hölls i trädgården och flickan som inte var bjuden stod i en annan trädgård och tittade på. Hur tänkte jubilarens föräldrar då undrar jag? Har man svårt att förstå av någon anledning kan man prova att vända på situationen, då kan det svida lite.
 
När Hedvig var liten och bytte avdelning på dagis, till ”stora-barns-avdelningen”, passade vi på att berätta lite om Hedvig på terminens första föräldramöte. Flera av barnen och föräldrarna kände Hedvig sedan innan men inte alla. För oss var det viktigt att få fram att trots att Hedvig då inte talade jättemycket så förstod hon desto mer. Med andra ord ville vi få de andra föräldrarna att förstå vikten av att prata även med Hedvig, trots att hon själv då mest använde tecken och diverse ord som inte var så lätta att förstå. ”Fröknarna” på dagis vittnade då om hur de andra barnen utvecklades med hjälp av tecken, hur intresserade de var och att de faktiskt inte hade några svårigheter att förstå Hedvig. Puh, jag minns att jag andades ut och tänkte att de här föräldrarna är nog kloka och insiktsfulla. Då säger plötsligt en mamma:
 
– Ja, jag har frågat min dotter om hon tycker något är konstigt med Hedvig och hon svarade att nej, det tyckte hon inte. Inte mer än att Hedvig är väldigt duktig på fotboll. Men då frågade jag igen; är det verkligen inget som är konstigt och annorlunda med Hedvig? Då tänkte hon lite och svarade sedan att Jo… Hedvig har ju haklapp när vi äter…
 
Men liksom…
Den mamman planterade en känsla hos sin dotter, en känsla av att något är konstigt med Hedvig. Är det schysst? Jag tycker inte det. Det är inte schysst mot Hedvig och det är inte heller schysst mot hennes egen dotter att plantera sina egna (märkliga) värderingar hos ett litet barn på fem år. Hade hennes flicka verkligen tyckt att något var ”konstigt” med Hedvig kunde hon ha nämnt att Hedvig tecknade, pratade otydligt, inte kunde springa lika snabbt etc. Men flickan hade inte ens noterat detta, Hedvig varHedvig i hennes ögon, punkt slut – fram tills dess att mamman forcerade fram ett svar. Ett svar som kom att handla om att Hedvig då använde haklapp. Är det inte fler barn än Hedvig som vid tre års ålder använder haklapp undrar jag?
 
Var denna dialog nödvändig av mamman…?
 
Vid ett helt annat tillfälle, som inte har med Hedvig att göra men som ändå säger ganska mycket om vuxnas påverkan på barn, var vid ett föräldramöte i min äldsta dotters klass. Ebba gick då i fyran och klassen var väldigt stökig. Där var ett väldigt hårt språk med svordomar, könsord och andra skällsord haglandes i klassrummet och på rasterna vareviga dag. Några föräldrar tog initiativ till ett föräldramöte som enbart skulle ta upp frågan om hur vi kunde få ett mjukare klimat i klassen. Själv lyfte jag frågan om det verkligen är ok att kalla varandra för CP, jävla mongo, jävla damp-unge etc etc. Exemplen på de elakheter som florerade var många. Jag förklarade att kanske att både Ebba och jag tar mer illa vid oss genom att vi har Hedvig men tycker någon att vi är överkänsliga så står vi för det. Det kan aldrig vara ok att använda dessa ord, dessa diagnoser, som skällsord.
Då säger en mamma på bred Göteborgska:
 
– Ah men då får jag nog ta på mig lite av detta för vi har en sån jargong hemma. Om ungarna inte kommer när det är mat så händer det att jag ropar Kom nu ditt mongo, maten är ju klar! Krånglar dem vid matbordet kan jag liksom slänga ur mig att Ät upp nu ditt CP så vi får gå från bordet och så. Men jag menar ju inget illa med det, jag älskar ju mina ungar lika mycket som någon annan älskar sina ungar så jag får väl ta och tänka mig för framöver nu då…
 
Utan att blinka sade hon detta rakt ut!
Jag mumlade något om att jag kanske inte har så mycket mer att säga i frågan då. Jag blev helt mållös. Att ett sådant språk förekommer i ett hem – ett hem med flera barn – trodde jag inte ens var möjligt. Hur i herrans namn ska hennes barn veta att det är fel att säga sådana saker, att det sårar, att det gör så förtvivlat ont hos stora och små i deras närhet om det är vad de hör i sitt eget hem, från sin egen mamma…?
 
 
För att få förändring måste man göra förändring – det är ta mej sjutton varenda vuxens ansvar…
 
 
♥
LitenH 0 Kommentarer