… födelsedag …

Ytterligare ett år har passerat.

 

Som tur är.

Det ska vara lite magiskt att fylla år kan jag tycka.

Som när man var liten och gick omkring och kände sig speciell hela dagen.

Riktigt så är det inte längre. Det är lite synd ändå.

Det är ju en härlig känsla det där med att känna sig lite extra speciell, om så bara för en dag.

Jag önskar ofta att jag hade kvar barnens lite magiska inställning till ditten och datten, men den har vuxit botrött någonstans i vuxenlivet. Synd.

 

Hur som helst väcktes jag av skönsång och med kaffe, rosor och paket.

Av barnen den mest underbara lyckohäst från Nepal.

Hästen i sig är helt galet fin, och jag har en sedan tidigare i annan storlek.

Det som värmer mest är dock att barnen lagt märke till hur mycket jag tycker om den andra och verkligen tänkt på just mig när de hittade den här. Jag vet att det är Ludde som noterat allt detta hos mig, och också han som hittat den här hästen. Han har fått systrarna att lita på hans magkänsla och även om ingen av dem förstår hur glad jag är för den, så är jag det.

Jätteglad!

 Jag har placerat min nya lilla lyckohäst så att jag kan se den mest hela tiden.

 

Pyssel.

Pyssel ifrån barnen är också bland det bästa.

Ebba och Ludde har inte pysslat på flera år, så klart, de är ju stora nu, men i år minsann.

Ebba var med Hedvig i skolan i tisdags. En pysseldag. Så då hade minsann både Hedvig och Ebba pysslat till sin mammas födelsedag. Samtidigt som jag fick ett skrattanfall blev jag också varm inombords.

De där två liksom…

 

Lilla H hade också skrivit en dikt.

Snabbt, alldeles själv, på morgonkvisten innan skönsången.

 

 

 

Så löd dikten.

Diktad allena vid sitt skrivbord, i arla morgonstund.

 

 

❤️