… lärde vi av varandra…

Punkt.

 

Åt båda håll.

Då delade vi med oss av erfarenheter och kunskap, kärlek och gemenskap, men också av pengar, välfärd och rikedom. Så ser världen inte ut. Den är sned, skev, förvriden, orättvis och en massa mer adjektiv än så. 

 

Jag vill inte ha det så.

Jag vill inte att det ska vara så.

Har aldrig velat. Så klart. Det vill väl ingen.

Men jag tänker på det så mycket efter vår resa.

 

Det är så mycket jag avundas mina nya vänner i Tanzania.

Jag vet inte hur mycket de avundas mig. Jag är osäker på hur mycket de vet om hur jag och de flesta andra i Sverige, i väst, lever. Jag inbillar mig att det är svårt för dem att föreställa sig. Det är liksom svårt att föreställa sig ett liv som bara inte finns för dem. Materiellt, jobbmässigt och ja, allt. Man kan inte undra så mycket över det man inte vet finns. Nu gäller inte det hela landet Tanzania, jag vet. Men där vi var, där är det inte mycket kontakt med västvärlden, inte ens med landets storstäder. Många av de fina, kloka människorna vi mött kommer kanske aldrig längre än till närmsta by. Och där finns långt ifrån allt som vi är vana vid. Jag älskar deras små byar

 Men så har de så mycket annat. Så mycket som vi inte har. 

 

Tiden.

Tiden, kärleken, omsorgen.

Det är bara exempel på vad de har som vi inte har.

Det är så många måsten här hemma som inte finns där.

Det är så mycket som vi liksom gör viktigt, fast det inte alls är viktigt. Inte viktigt som i livsviktigt. 

Och det är väl egentligen bara livsviktiga saker som är värda att kallas viktiga?

Ebba sammanfattade det så bra häromdagen då vi pratade om detta.

 

 

 

 

Och så är det.

Precis så är det jag menar.

Än mer blev jag övertygad efter en lunch idag med en nyfunnen vän.

Någon som värdesätter tiden. Tiden tillsammans men också tiden tillsammans med sig själv.

Tid måste vara bland det viktigaste vi har?

 

Det går inte att applicera livet jag levde i Tanzania till livet jag lever här. Jag vet.

Det är två helt skilda världar och mycket skulle bli kaos här om jag ens försökte. 

Men visst borde det gå att plocka små smulor av kakan och applicera på, om inte hela mitt liv, så på små delar av mig själv? I mitt liv? Fast det kanske redan har skett? Per automatik eftersom resan, landet, erfarenheterna, upplevelserna och inte minst människorna har gjort livslångt avtryck hos mig.