… familjens lilla kyrkliga…

Hon semesterönskar sig en promenad på en kyrkogård.

Under en roadtrip på Gotland, på vägen mellan Buttle och Djugarn säger hon det.

– Snälla… kan vi stanna vid en kyrka och gå på kyrkgården? Snälla…? 

Visst kan vi säger vi, hela Gotland är fullt av vackra kyrkor så det är snudd på bara att stanna närhelst och varhelst man vill. 

Vårt val föll på Etelhems kyrka.

Andäktigt klev hon ur bilen för att sedan varsamt öppna grinden av svart smide med kors på.

– Varsågoda å’ kliv på….

Så sade hon.

Den lilla kyrkliga.

Tagen av stundens allvar.

Sedan promenerade vi. Gång upp och gång ner. Läste på varje gravsten.

Pratade om titlar, makar och andra för hennes vokabulär aningen obekanta och lite svåra ord. Vi räknade årtal och fann både gamla och unga. Pratade om varför vissa gravar pryddes av så många vackra blommor medan andra gapade sorgset tomma. Vi
pratade om hur  kroppen blir skelett, om att vissa bara är aska och huruvida de döda blev glada över att vi kom och promenerade hos dem eller inte. Kanske störde vi?  Bäst att viska?

Medan mamman och pappan suktade efter ett dopp i havet fick lilla H aldrig nog av denna kyrkogårdsvisit. Men havet finns ju kvar och kan vackert vänta tänkte mamman och pappan, aningen tagna av den lillas allvar i stunden. Låt det ta den tid det tar,
resonerade vi. Vad är viktigare än nuet?

Glad att vi gav oss den tiden…

❤️

… hennes semesterönskan…