… kom det på posten…

Som tröst.

Efter senaste tidens ledsenhet över blickar, efter senaste tidens undran om varför just hon har en extra kromosom och efter gårdagens plötsliga uttryck kom presenten och framförallt orden skrivna med kärlek som en stor tröst. 

Igår sade lilla H något jag inte hört tidigare. Tack och lov har jag inte hört orden tidigare och jag hoppas att hon aldrig, aldrig, aldrig mer känner att hon behöver uttrycka sig så. Eller, att hon framförallt aldrig mer kommer att känna sig
så som hon beskrev. 

Hon skulle berätta något. Jag minns inte vad.

Hon hittade inte de rätta orden. Det händer mig ofta. Jag suckar mest åt mig själv och tycker att jag kanske är aningen ofokuserad nu och då och mest hela tiden.  Hedvig blev arg och ledsen på sig själv. Tog sig för pannan och utbrast i
förtvivlan:

– Mäh! Åååååhhhh…

Ja’ känner mej dum i huve’t ja’….

En isande känsla landade i hela mig.

Var har hon fått detta uttryck ifrån? Vem kan ha planterat de orden i hennes vackra själ? Vem i helvete – rent ut sagt – kan ha utsatt henne för detta fruktansvärda uttryck?!

Jag vet. Det behöver inte ha varit någon som sagt så till just henne . Det kan vara Jocke & Jonna på Youtube. Det kan vara någon annan "stjärna" i cyberspace – hon är en fena på att googla, lilla H. Men ändå. Den
isande känslan fick ett stadigt grepp om hela mitt känsloregister.

– Men lilla älskade Hedvig, vad säger du…?

– Att ja’ känner mig dum i huve’t…

– Men du…

Ingen, INGEN, är dum i huve’t.

Allra minst du.

– Varför?

– För att du är en av de klokaste jag vet.

– Tack mamma.

– Har någon sagt så till dig?

– Tyst nu.

Punkten är satt.

Jag kan inte fråga mer. Inte nu.

Jag får fortsätta undra och fundera.

Kanske får jag svar. Kanske inte.

Så kommer posten.

Från äldsta kusinen med man och litet hjärta.

De har en Ica-affär. Ica har gjort armband. På armbandet står:

Alla är olika

Olika är bra

Ett sådant armband ligger i kuvertet till Hedvig. Hur ofta får man ens ett handskrivet kuvert längre? I kuvertet ligger också ett litet brev. Ett handtextat brev som jag inte kan läsa högt utan att rösten bryts och tårarna kommer.

Var stolt över den du är!

Vi älskar dig precis som du är ❤️

Kram från fam Börjesson

Nu rinner tårarna igen förresten.

Av hur orättvist det är…

❤️

Men också av tacksamhet över hur många som älskar just vår lilla Hedvig…