… lilla H och jag…

Inventerar.

 

Strosar. Pratar.

Provsitter några soffor. Provligger några sängar.

Ikea-style helt enkelt.

 

Vi klurar på vad barnen i Tanzania skulle bli glada för och bestämmer oss för papper i vackra färger och tågbana i trä. Och lilla Ezekiel, pojken med Downs syndrom som Ebba lärt känna, vad kan han tänkas bli glad för? Att ha med för mycket ger fel signaler har Ebba berättat. Vi bör inte komma härifrån och överösa med presenter, vi bör hjälpa på plats. Med andra saker. Och ha med några leksaker och mycket hela och rena kläder som vänliga människor skänkt. Till Ezekiel tycker Ebba att vi kan tänka hink och spade så kan han och hans syskon leka tillsammans utanför deras hus. Hink och spade blir fint tänker vi också där vi strosar omkring i möbelvaruhuset. Och tvättlinor har vi köpt, modell tåliga i plast med ”ståltrådskärna” inuti.

Nödvändiga ting. Och en och annan av det lite mindre nödvändiga.

 

Plötsligt och från ingenstans frågar Hedvig mig om Ludde ska flytta hemifrån när han blir ”stor”. 

Jag svarar att visst ska Ludvig flytta hemifrån en vacker dag. Hedvig rättar mig och menar att det inte alls behöver vara en vacker dag, bara en dag då han är lagom stor för att flytta. Och det fick jag ju hålla med om. Hon säger att hon också ska flytta hemifrån när hon blir stor.

 

Pang!

Som ett knytnävslag hamnade orosklumpen i magen.

På en gång och från ingenstans. I möbelvaruhuset och allt.

Visst vill jag att Hedvig ska flytta hemifrån, det är inte det. Men det är så mycket som måste klaffa, och det är faktiskt så otroligt mycket som inte klaffar i det skyddsnät vi sägs ha här i landet. Jag ser det var och varannan dag i vän- och bekantskapskretsen för att inte tala om det andra mammor och pappor berättar i grupper på Facebook jag är med i som förälder till ett barn med en extra kromosom. Sanna och verkliga berättelser. Det faktum att mitt barn tillhör en extra utsatt grupp, en grupp som så ofta får ge vika för högre makter, gör att oron inte går att förbise. Jag kan inte bara tänka att ”det ordnar sig”, för det gör det inte. Inte av sig själv och inte utan alla mammors och pappors ständiga stridande för sitt barns rättigheter.

Så gick mina tankar där vi strosade i möbeljättens gångar.

 

Lilla H skuttade med hoppsasteg bredvid, lycklig över att vara där och då, lycklig över kommande köttbullemiddag och lycklig bara så där i största allmänhet. Hon var inte orolig över vart vårt samtalsämne hade landat. Och medan oron gav mig en smäll och tog över hela mig klurade hon ännu skuttandes, på sitt svar.

 

 

 

 

Det soliga vackra lilla ansiktet med de glittrande ögonen vändes mot mig, och hon log.

Hon log som om hon hade hela världen i sin hand och när hon frågade om jag vill komma och hälsa på henne när hon flyttat till Ludde var min oro med ens som bortblåst.

 

 

 

 

 

 

 

♥