… ännu i Berlin…

Jag längtar hem.

Jag gör både roliga, spännande och intressanta saker. Men jag längtar hem.

Jag går inte på klubb till vare sig fyra, fem eller åtta på morgonen. Jag går inte på klubb alls. Jag räknar nätter.

Idag jag  varit på picknick i en otrolig park med flera familjer med barn med Downs syndrom. Så fantastiskt mysigt och roligt! Men det hade varit ännu bättre om min familj också varit med…

Det är verkligen så spännande att ta del av andra familjers erfarenheter, tankar och känslor. Jag tror att jag skulle kunna ägna hela dagarna åt just människor…

Så har jag varit på Sachsenhausen…

Jag har sakta vandrat runt, insupit intryck jag inte vet riktigt vart jag ska göra av och jag har förfärats och förfasats. Lite svårt att förmedla mina känslor och intryck. Varje ord blir så futtigt. Jag nöjer mig med tystnad kring detta…

❤️